Väjer undan, duckar. Försöker parera. Stryker med handen kring den ömma
punkten där nacken möter skuldran. Klämmer till och bearbetar smärtan tigande.
I-landsproblem en dimmig och disig aprilsöndag. Drar in luft i lungorna och
försöker låta utandningen bli alldeles ljudlös då tyngden i den annars kanske
skrämmer det bedrägliga lugnet.
Väjer undan, duckar. Föser bort alla tankar på om, varför och kanske
omutifallatt. Ty, hur det än förefaller sig med allt sådant, finns det bara en
som kan besluta. Och just nu finns inte kraften och orken för det. Allt för
många andra är beroende av att vardagen finns där. Och ännu är inte läge för
själviskhet.
Väjer undan, duckar. Tankar på omorganisation, omstrukturering, nya
ledare, valarbete, kampen för allas lika värde, den yngsta sonens egenhändigt
valda ensamhet, den äldre sonens kamp för betyg. Tankar på sommardäck,
trädgårdsarbete, familjerelationer, på framtiden. Allt skjuts undan. Och jag
koncentrerar mig på knuten vid skuldran. Masserar den.
Stryker berg av örngott och sängkläder. Tvättar en maskin till. Dammsuger.
Lagar mat. Diskar. Hänger tvätt. Skriver insändare. Läser handlingar och gör
lektionsplaneringar. Räknar sammanbitet till 210 när krampen sätter in under
plank-övningen. Noppar ögonbryn. Undrar till vilken nytta? Egentligen? Duckar,
väjer undan inför frågan. Gör allt jag kan för att parera.
Hej!
SvaraRaderaVad roligt att se dej igen! Ja han bor hos mej varannan vecka sen några månader nu. Vi har fått jämka om våra positioner i familjen men det har funkat. Jag är lycklig och barnen med. Precis som jag tänkte. Att om vi bara fick en chans. Senast idag messade exmannen min son om han skulle träna. Fast det är min vecka och jag som ska få planera för barnen under mina veckor. Så han ger sig inte. Det kommer han aldrig att göra. Men det klarar jag. Bara jag få ha mina älsklingar runt mej så klarar jag vad som helst.
Men du ser ut att ha det stressigt nu. Med värk och allt det med. Finns det ingen chans att du tar ut ledighet eller sjukskrivning någon vecka och bara stänger ner allt? Inget ljud utan bara du ensam hemma? Jag är orolig för att du går in i väggen om du fortsätter att parera. Man kan ju inte vara bäst och fast man har en miljon idéer så är man ju till sist bara EN människa även om man skulle behöva ha en klon.
Jag har dragit ner på mitt ideella jobb nu. Det får komma sen när jag orkar extra mycket. Nu njuter jag bara över att ha fått allt som det varit igen.
STOR kram! Ta hand om DEJ!
Jag vet att du känner dig själv bäst, men ducka inte för länge1 Det gjorde jag och här sitter jag nu... En annan sak. Min dotter väljer oxå ensamhet. På utvecklingssamtal tror läraren att hon har massor av kompisar för hon fungerar så bra med alla klasskamrater, men egentligen finns bara en hon umgås med, och den kompisen vill hon helst bara träffa på skolan. I övrigt vill hon vara själv. Hon ritar, skriver, lyssnar på musik och njuter av att inte behöva ta hänsyn till någon annan än sig själv. Eftersom jag var likadan när jag var liten (och även nu som stor) så förstår jag henne, men kan ändå tycka det är lite synd. För så här i efterhand tänker jag ibland att jag gått miste om den där barndomskamratskapen som jag ser så många i min omgivning omhuldar så varmt...
SvaraRaderaDu måste vara rädd om dig.
SvaraRaderaDet är inte bra att ducka och parera för mycket!
Kram