Att recensera "Fördjupade studier i katastroffysik"

Så var det ånyo dags att smyga sig ut på Bloggdalatorg för att diskutera den senaste boken med de andra damerna. Det är en ljus senvårkväll med försommarkänsla, och den underbara doften av ett lätt sommarregn dröjer sig kvar på torget. Vi har valt denna tidpunkt så att alla kan vara med, även de som är känsliga mot solens ljus och värmen.

Vi har läst Marisha Pessls ”Fördjupade studier i katastroffysik”. Och jag har väldigt tudelade känslor kring boken. Den fångade mig, absolut, ty under en kväll och natt var jag tvungen att läsa den från pärm till pärm, 553 sidor, vilket tyder på att boken var bra, för bra för att lägga ifrån sig. Men den lämnade inget djupare intryck efteråt, levde inte kvar, vilket i sin tur tyder på en mindre bra bok.

”Fördjupade studier i katastroffysik” är Pessls debutroman. Hon är en amerikanska född ’77. Alltså fem år yngre än jag. Och hon skriver en gammalmodig bok. Eller, låt oss säga att den andas ålder. Karaktärerna beter sig många gånger som otroligt omoderna ungdomar från en svunnen tid och flera gånger blir jag tvungen att ruska om mig själv och påminna mig om att vi befinner oss i modern tid. Trots att det skrivs knapphändigt om internet, mobiler med mera. Hela boken känns som en Christie-deckare kombinerad med lite fransk film noir kombinerad med lite Fitzgerald och Gatsby med en lite skröna som topping.

Jag blev väldigt förtjust i bokens inledning då dess innehållsförteckning är tecknad som en kursplan i litteratur. Fantastisk idé! Boken är fylld av långa meningar och en härlig berättarröst som från början avslöjar en del av slutet. Rösten tillhör unga Blue Van Meer, som studerar sitt sista år innan hon skall börja på universitet. På grund av de studieresultat hon hoppas uppnå och studieron det därmed kräver, har hon och hennes far, för en gångs skull, beslutat sig för att stanna på ett och samma ställe under ett helt läsår. Ända sedan Blues mor dog när Blue var fem år, har hon och hennes välkände pappa, professor Van Meer, varit i ständig rörelse genom landet.

Blue lever genom litterära figurer, hon ser på livet genom böcker och litteratur och hennes far och hon är en duo som få människor får lära känna på riktigt. Frågan är hur väl Blue egentligen känner sin egen far? Och framför allt, sig själv?

På den nya skolan blir hon helt betagen av en kvinnlig lärarinna Hannah Schneider. Betagenheten är tydligen ömsesidig och genom Hannah kommer Blue att tillhöra en mycket eftertraktad ”klick” på skolan. Det dröjer ett tag innan Blue förstår att saker och ting kanske inte är slumpmässiga och så sätts en massa känslor och händelser i rullning.

Jag vet inte om detta är en ungdomsbok eller en vuxenbok. Den är lite för otydlig i sina ramar. Kanske för att mycket få ungdomar skulle känna igen alla litterära referenser och symboliken i boken? Kanske för att budskapet inte blir tillräckligt tydligt? Jag har ingen aning. Vad jag vet är att jag tyckte om att läsa den. Men jag rekommenderar den inte. Den var bra, då. Men håller inte i längden.