Att förstå

Förstod idag vad som menades. När du sa att du tyckte bäst om våren då det var den årstiden som liksom var den som kom med förebudet om det vackra som väntade. Höll inte alls med dig då. Men nu. Nu står det klart. Ty synen som mötte mig på min väg hem var änglasänd.

Det blåste lite kallt. Trots solens värmande strålar när i lä. Men de ögonblick vinden vilade sig, svepte magin fram. Skira, ljust ljusgröna blad nickade välkomnande från träden: björk, bok, och ek. Hårt knutna små röda blad vinkade förföriskt från blodalmarna och många träd stod i vacker skrud. Det var så mycket vackert att ta in att hjärtat plötsligt snörptes ihop.

De skira, generöst genomlysta lövverken närde de tusende vitsipporna, som hungrigt vände sina ansikten mot solen. I det frodiga, gröna, under träden, täcktes marken av ett snötäcke vitsippor. Naturen var så.. Så förlåtande. Så vackert fylld av förväntan och hopp, att jag inte nändes längta efter något annat än just det ögonblick som var precis i detta då.

Senare under kvällen, var träningspasset så ljust. Från alla villagator hördes tjut från pantgömmelekande barn och skratten klingade. Åkrarnas bruna jord täcktes av skir gröda som smälte samman till ett böljande grönt hav. Upp och ner över kullarna, genombrutna av gula rapsfält. Så vackert, så ömt.

Så du. Jag håller nog med dig. Våren – oavsett när den kommer – är som budbärare om min älskade sommar, nästan vackrare. I alla fall en dag som denna håller jag med dig. Helt och hållet.

Foto taget igår 24/4 2014 av Jonas Landstedts