Vad var det du såg? När du stod där i mörkret i ditt kök och tittade ut
mot gatan? Visst stod du och kikade mot huset mitt emot? Visst undrade du vad
som skulle hända den natten? Den dagen? Den eftermiddagen? Funderade du på hur
dem där inne hade det? Hur de stod ut? Hur de höll ihop?
Vad var det du såg? När trotsiga, arga småbarnsögon mötte din blick? När
hastiga tårar torkades bort från en gråtrandig kind? Ägnade du barnet någon
tanke, funderade du på orsak och verkan? Eller såg du bara verkan, och ingen
orsak?
Vad var det du såg? När du mötte den stålhårda blicken hos en ung
kvinna? Undrade du inte hur det kom sig att hon inte ryggade undan, inte
blinkade inför en höjd knuten näve? Såg du bara dumdristighet, dömde du? Eller
kunde du koppla ihop det med som hänt i huset mittemot och den hastigt
borttorkade tåren?
Om du kunde det – såg du verkligen. Annars var dina ögon oseende.
Jag ser ibland i mitt jobb, ibland tror jag att jag ser....mycket svårt i bland att avgöra vad jag ser. Men för barnens skull får man undersöka vidare vad man ser/tror sig se....många gånger räcker magkänslan och man undrar ofta hur det kommer sig att så många inte sett!
SvaraRaderaSå viktigt att det är fler som ser och som engagerar sig, men det är inte alltid så lätt. Mannens syster har mått dåligt på olika sätt i flera år och har nu i princip brutirt med sin familj. i början var det en av hennes kollegor som lyckades få tag i hennes mammas telefonnummer och ringde för att be mamman stötta sin dotter. Det enda hon fick av min svärmor var en utskällning för att hom lade sig i. Jag tänker ibland att om svärmor istället yackat att det fanns någon i dotterns närhet som brydde sig så pass mycket, så hade kanske hon haft en fortsatt kontakt med sin dotter (och i förlängningen sina barnbarn) ännu i dag...
SvaraRadera* brutit* och *tackat* förstås, inte brutrit och yackat...
SvaraRadera