Att sagolyssna

”Brödet som mättar hunger”, ”vattnet som släcker törst”. Ordens melodi sveper genom rummet. ”De Uråldriga bergens berg, de Uråldriga flodernas flod” Hur vackert kan något låta? Hur kan något bli mera poetiskt? Hennes röst ljuder genom rum och tid. Trots det faktum att hon befinner sig i Landet i Fjärran.

Hur skapar man ordens magi? Hur säger man med en mening vad som tar andra århundraden att säga? Hur får man vuxna, logiska människor att rysa av välbehag, av hur orden formas i ens mun? Varifrån kommer gåvan? Den gåvan som ger oss Morgonljusets bro och Månljusets bro?

Det går inte att förringa denna författarröst. Som givit oss ”spelar min lind, sjunger min näktergal” eller det enkla ”du och jag Alfred, du och jag”. I det ögonblick jag uttalar orden på sängkanten inne hos L innan han somnar, minns jag en liten 9år. Som själv läste orden. Och rös av välbehag. Tänk att kunna skriva så! Allrakäraste Syster. Du fattas mig. Ungen min får du aldrig.

9år är äldre nu. Mycket äldre. Men ryser fortfarande av välbehag. Och drömmer bara om att kunna beröra på samma vis. Nå någon med samma sagoröst. Med ord som man ryser av välbehag inför.