Att vårfrysa

Det låter om regnet. Rasande trummar det mot plåttaken på de chica uterummen. Utställda, fåniga plastrottingmöbler piskas av tunga droppar. Rätt åt dem.

Det låter om dimman. Ur den mullrar något otryggt och kväljande. Stanken av blöt jord. Blöta nyutsprungna knoppar. Blöt värld. Rätt åt allt det vackra som försöker komma till tals! Håll käften!

Det låter om tiden. Rastlös tänder och släcker jag lampor. Ibland är det ljust. Men ändå inte. Ibland mörknar det. Bara för att spricka upp och slockna igen. Rätt åt mig. För det räcker inte alltid att tända ljust i det förbannade mörkret. Jag behöver hjälp med att dämpa korsdraget.