Att komma hem

Hem. Vad är hem? Är det där jag är med släkt och familj? Är det där jag är mitt sannaste jag? Är det där jag känner varje träd, varje sten, varje krök i vägen? Vad är hem? Vem är jag?

Det finns så många svar på detta. Lika många som det finns du och jag. För vissa är hemma ett tillstånd, för andra en plats. Vissa tycker inte om att definiera sig som någon särskild, för andra är det av största vikt. Vissa kan bara se sig som en reflektion av andra, i relation till vad andra tycker. Medan andra har ett mycket litet behov av blodsband och tyckanden.

Så vad tror just jag? Vad är hem och vem är jag? Hem för mig är en stämning, en atmosfär. Det är inte förbundet med en särskild plats eller ett särskilt land. Jag är född här, i denna stad och detta land. Jag har bott ett drygt år i annat land. Mina föräldrar talade om ”hemma” om en annan plats – ett land som inte ens existerar idag. Vi hade en nationalitet, som tidvis förnekats av andra.

Kanske är det därför hemma för mig inte har något med en plats att göra? För att det alltid mera handlat om en sinnesstämning, ett minne, en doft? Kanske är det därför jag alltid enbart varit jag – utan några krav på att tillhöra, vara en del av? Blodsband betyder föga för mig. Min respekt kommer inte gratis. Handlingar förtjänar respekt och därför har blodsband per automatik inte renderat någon särskild längtan.

Jag är jag. Oavsett var jag är. Jag är hemma, om jag kan skapa minnen. Jag älskar Sverige. Så kalla mig svensk om du måste kalla mig något. Men jag är alltid jag. Utan att du behöver sätta en etikett på mig. Jag har inga hemligheter.