Att krampa

I höger skinka. Krampar det någonstans mitt inne i muskeln. Det gör så ont att jag numera sällan sitter någon lång stund. Och då helst lite på sned sådär. På vänstra skinkan. Måste se lite underligt ut. Som om jag är på väg att tippa..

Smärtan är säkert från någon nerv. Som på något sätt knutit sig. Hakat upp sig. Men den vägrar att ge med sig. Jag går och går i all oändlighet för att lindra smärtan. Fyra dagar i sträck har jag gått en mil om dagen. Minst. Men nu har smärtan vandrat ner i vaden.

Inte för att den lämnat sin ursprungliga plats, utan den har liksom bara delat med sig. Till vaden också. Som nu krampar. Det tackar vi för. För en vecka sedan hade jag fruktansvärt ont i höger knä. Inte i själva knäskålen, utan på utsidan. Jag hade inte ont i utsträckt läge och inte heller i böjt läge. Det gjorde fruktansvärt ont att böja. Ens det minsta. I fyra dagar höll det i sig. I varmaste Alcudia.

Jag undrar lite vad som händer? Smärtan i knät känner jag igen från mina löparrundor. Efter en fyra kilometer sådär hugger den in i knät. Först på ena sidan, sedan på andra. Trots olika övningar och stretchningar. Trots skobyten och underlagskoll. Och träna musklerna runt knät behöver jag nog inte. Har rätt ok muskelmassa där.

Så vad händer? Med krampen i skinkan och vaden? Och smärtan i knät? Åldern? Livet?