Måste påminna mig om att inga löften givits. Att inte någon egentligen
gjort något som är fel. Måste påminna mig om det. För det känns som om jag
blivit lurad. Förbisedd och nonchalerad.
Måste påminna mig om att alla inte fungerar som jag. Som i min strävan
över att vara flexibel och hjälpsam, faktiskt glömmer bort vad jag själv
egentligen vill. Måste påminna mig om att du inte är sådan. Och därför behöver
jag inte tolka det som sagts. För du menar precis så. Annars hade du sagt det.
Att du inte vill.
Måste påminna mig om att jag faktiskt har ett val. Ett enda val, som jag
kan göra: jag kan välja bort dig. Men jag kan inte välja vilka villkor som är
vi. För du är du. Inte som jag. Och jag kan inte ändra dig. Vill inte ens ändra
dig. Den enda jag kan ändra är mig själv. Och göra ett val.
Och jag påminner mig om det. Innan jag förlorat mig i tolkningarnas irrande
vindlingar. Och så väljer jag.
Åh, det där är kämpigt. Men du har ju så rätt, man kan bara göra sitt val och sedan leva med det.
SvaraRaderaDet är ibland svårt att förhålla sig till dem som faktiskt säger det de menar. Vi är så vana vid att de flesta säger det de förväntas säga. "Nejdå, det blir inte alls jobbigt att ni kommer hit sjutton personer och stannar i fem timmar, det är bara kul att ses"... Jag tror jag ofta är en så dä jobbig typ som säger som det är, att jag inte vill bli firad när jag fyller år till exempel. Och menar det! Det brukar tolkas som att jag visst vill bli firad, men inte vill säga det... tack och lov har de närmaste förstått att jag säger det jag vill, i alla fall oftast...
SvaraRadera