Att sjunga i ett melankoliskt tango-mode

För full hals. För att man fylls av glädje. Eller sorg. Eller för att det i kroppen rasar en rastlöshet. Eller för att man vill dansa. Så man dansar. Och sjunger. För full hals.

Denna natt är sådan. Att jag sjunger. Ty jag har sjunkit in i ett av mina tango-mode. Det melankoliska läget i min personlighet. Detta tango-mode är en del av Ergo. Inget under dagen föranledde denna stämning. Ändå är jag där. I tango-mode. Greppandes efter ett flyende något. Utan att riktigt veta vad. Alltså, sjunger jag.

Sjunger om lycka. Om längtan. Försöker låta min själ vila i något. Ratar en mängd favorit sånger. Vill ha rytm. Fart. Och glädje i sången. Men inget trams och klyschighet. För då brister jag ut i gråt. Och jag vill inte i natt gråta över något som jag inte identifierat. Alltså fortsätter jag sjunga. Och dansa. Ett tag till.

En strof ur en dikt, skriven av en av de stora ungerska skalderna, Petöfi Sándór, kommer för mig denna tango-modekväll: För att ge den rättvisa återger jag den först på ungerska – av respekt för alla dem som faktiskt kan ungerska – och min tolkning av den sedan. Jag ber ödmjukast om ursäkt för den dåliga kvalitén på den, för att kunna återge en dikt, ett poem, så att känslan och rytmen behålls, måste vara något av det svåraste som finns översättningsmässigt.

Magyar vagyok. Természetem komoly,
Mint hegedûink elsõ hangjai;
Ajkamra fel-felröppen a mosoly,
De nevetésem ritkán hallani.
Ha az öröm legjobban festi képem:
Magas kedvemben sírva fakadok;
De arcom víg a bánat idejében,
Mert nem akarom, hogy sajnáljatok.

Ungrare jag är. Allvarlig är min natur,

likt våra violiners första stråkar;

skymtar mitt leende när i dur,

men sällan mitt skratt Er tråkar.

Om lyckan med styrka stryker mitt anlete:

av lyckan jag brister i gråt;

Men munter min blick i sorg sig vete,

För ömkan, det backar jag åt.

Min melankoli – mitt tango-mode – en del av mig.