Summa sidvisningar

2014-07-20

Att recensera "Liten handbok i konsten att bli lesbisk" av Mian Lodalen och Matilda Tudor

Så var det då dags att recensera en ”riktig” bok, en inbunden bok. Och hurdant vädret är den dagen jag tar mig ut till torget i Bloggdala vet jag inte riktigt, för denna gång är jag färdig med recensionen ett tag innan. Men antagligen är det kväll, förmodligen på gränsen till väldigt sen kväll och förhoppningsvis är det varmt. Sommarvarmt.

Så. Vad tyckte jag om boken? Min första reaktion var att den var väldigt lättläst – upplagd som en tjock veckotidning ungefär, med intervjuer, serier och lite annat plock. Bilder och längre artiklar. Det var ett finurligt upplägg. Till en början. För sedan förstod jag inte om det var tänkt att den skulle vara rolig? Ironisk? Bitsk och kaxig? Eller rent faktaspäckad? För den kändes väldigt vacklande.

En av de första texterna handlar om heterosexualitetens baksidor. Och även om jag verkligen inte känner igen mig i beskrivningen av hur det är att vara i en heterosexuell relation just i mitt fall, kan jag relatera till mycket av orättvisorna och snedfördelningen i det patriarkala samhället. En bra text. Med många tankefrön och uppmanande sanningar.

Sedan följer andra texter och när jag kommer till ”Heterofällan” som är en travesti på ”Lyxfällan” så tappar jag intresset lite. Är texten tänkt som rolig? Utmanande? För för mig är den inget av det. Dessutom dåligt skriven. Och så fortsätter det. Bra, tankeväcknade intervjuer, blandat med sådant som är mindre bra och än mindre genomtänkt. Men jag fortsätter läsa. För boken är intressant.

Precis som jag gärna läser om annat som jag inte kan så mycket om, läser jag även denna bok. Att få nedtecknat, vad i alla fall dessa två, Lodalen och Tudor, kan se för olika grupper av lesbiska är bra information, även om den framförs med humor. Det är nyttigt att få ta del av hur andra uppfattar sin verklighet och vilka de vill uppfattas som. Och jag kan verkligen anamma tanken om att vi föds in och formas av vårt samhälle till att normen är att vara hetero. Och jag är inte främmande inför tanken på att vi alla kanske egentligen bara borde utgå från vår första känsla av attraktion, UTAN att ta ställning till könet först. Vi skulle alla kanske vara lyckligare då? Att sexualiteten hänger ihop med genus är ingen nyhet för mig.

Men, sedan tar mitt intresse slut. För mycket börjar handla om sex. Det har det redan skrivit mycket om i boken innan, men då har de andra delarna, de om identitet och samhörighet och annat också fått en stor del, så då har jag bara läst vidare. Men nu tar det stopp. För om man bara skall omprogrammera sig till att lesbisk för sexets skull känns det inte intressant. För mig. För jag tycker inte sex är viktigt. Men det har jag sagt innan – mitt libido är näst intill obefintligt. Och trots att jag ser på mig själv som en heterosexuell kvinna är jag nog mera en asexuell kvinna. Punkt.

För jag blir attraherad av människors själar, tankar och deras mod. Sedan kan de vara kvinnor eller män. Men sexuellt har jag aldrig gått igång på någon. Jag har haft den fantastiska turen att jag lever med en man som betraktar mig som en människa – som ser mig och bekräftar mig och som jag känner mig helt likvärdig med. Han vet att jag mycket väl skulle klarat mig helt själv och han är inte rädd för det som andra ser som hotande styrkor. Jag är nöjd. Och passionerad, men inte särskilt kåt. Har aldrig någonsin varit.

Ja. Lodalen och Tudor har skrivit en bok som många säkert kommer att vara dem evigt tacksamma för. Jag tycker att det är en bok som belyser mycket av det som finns att kämpa för som feminist. Men. Återigen. Handlar verkligen allt i livet om sex?


4 kommentarer:

  1. Ja, det här kan jag känna igen mig i! Jag har visserligen haft förhållanden som nästan enbart handlat om sex, men på riktigt blev det först med min man, och det är främst för att han var intresserad av mig, den jag var, och inte min kropp i första hand. Och, som du kommenterade hos mig, om jag av någon anledning inte längre skulle leva med min man tror jag nog att jag i första hand skulle leva ensam och bara behöva bry mig om mig själv. Men OM jag skule gå in i en ny relation så skulle det definitivt inte bli med en man... Om jag sen lever med en kvinna så är det inte för sexets skull, utan för det mentala utbyte vi skulle ha av varandra.

    Jag håller oxå med om att boken är ojämn och pendlar rätt galet mellan humor och allvar, men jag hade med mig det du skrev om "veckotidning" och då funkade det för mig. För så är det ju ofta i tidningar, allt blandas och kvaliteten är olika mellan de olika delarna...

    SvaraRadera
  2. Jag har läst din recension ett par gånger utan att svara. Varken av ointresse eller oartighet skall tilläggas :) Jag får liksom bara inte nån kläm på om du tyckte den var bra eller inte?
    Men det var svårt att säga. Själv var jag ju BÅDE besviken och entusiastisk.
    Kram och tack för att du läste.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja du *ler* Boken i sin helhet var inte "bra". Den var lite för otydlig i sin ton - tyckte jag. Var den ironisk bitvis, var den ilsken? Men som veckotidning betraktat tyckte jag att den var bra. En massa viktiga tankar och den utmanade mitt sätt att tänka. Och det gillar jag. Just tanken att vi alla, mer eller mindre, föds queera och sedan liksom lotsas in i ett könsfack känns som en nära tanke för mig. Att sedan de flesta lever som heterosexuella är inget konstigt då det är normen i vårt samhälle. Men jag håller inte med om att ALLA skulle kunna bli homosexuella, i detta fall lesbiska, för så är det - man blir attraherad av den man blir attraherad av. Och är man kvinna och lever med en man, så är det väl det med. Och så till sist det med sex. Jag är tyvärr inte intresserad. Och därför kändes de delarna så otroligt ointressanta. *ler* Blir det lättare så?

      Radera
  3. Intressanta reflektioner där. Jag är sugen på att läsa den och jag återkommer när jag gjort det ;-)

    SvaraRadera