Att rådfråga

Sitter och skriver på manus. I snart åtta månader. Har skrivit om. Ändrat. För denna berättelse kan jag inte få som jag vill. Det jag tänkt mig når inte riktigt fram. Vid tangentbordet lägger sig historien platt och blir någon annans. Inte alls min.

Så jag börjar om. Igen. Men det trots vissa partier med rytm i, fungerar det dåligt. Som en disharmonisk dans i otakt. Jag suckar. Knuffar och puffar på karaktären att göra som jag vill, men får oftast mothugg till svar.

Så finns det en annan berättelse. Som hela tiden pockar på min uppmärksamhet. En liten röst. En liten människa som står och tittar över axeln på mig varje gång jag skriver. Hon ler lite överseende mot mig när hon ser att jag kämpar med manuset. Och formar orden ”vad var det jag sa?” än en gång.

Hennes berättelse hade jag kunnat skriva. Som ett rinnande, porlande vatten hade det gått. Som en virvlande vals och en eldig tango. Men jag kan trots detta ändå inte. Ty berättelsen är inte bara min. Den innehåller många människors sanningar. Och ingen av dem har givit mig lov att berätta deras.

Så jag har ett dilemma. Vad skall jag göra? Jag har berättelsen om 7, 9, 10 och 14år. Och så finns den andra. Den jag egentligen skall skriva? Eller? Vad gör jag? För jag måste snart låta bli att skriva. Sluta. Ty, jag har mycket svårt att tro att 7, 9, 10 och 14år någonsin låter mig skriva klart. Det jag först tänkte mig att skriva.