Att hålla igen

Nej, inte ännu. Du måste vänta lite till.

Hålla tillbaka.

Hålla igen.

Kanske nu då? Eller nu? Kanske passar det nu? Inte det? Kan någon vara så snäll och säga till när det passar? Låta mig veta. Så att jag slipper smyga bland skuggorna. Så att jag kan förena mig med delen och vi tillsammans bli det hela.

Det finns så många situationer när den mindre delen måste avvakta. Den mindre delen. Den mindre passande delen. Som kanske är småaktig, opassande och bråkig. Kanske gapig, pinsam och lite löjlig. Jag avvaktar ofta. Blir den som lyssnar och tar in. Låter den andre få sitt spelrum. Allt medan de som känner mig väl, tecknar bakom ryggar att 'kom igen nu! Låt han få veta att DU vet bättre. Att du faktiskt arbetar med just det. Att det faktiskt var du som var där. Att det...' Jag avvaktar. Låtsas att jag inte ser alla de uppmanade blickarna. För jag har blivit försiktigare med att dela med mig.

Det är inte så att jag blivit snål. Eller att jag inte är stolt över den jag är. Tvärtom. Men jag vill lyssna på vad andra har att säga. Även på det som inte blir uttalat eller sagt. Mina roller har begränsat mig men också i allra högsta grad berikat mig. Utmanat mig. Lärt mig att avvakta. Till exempel. Hur var det nu? Var inte tålamod en dygd? Inte? Då kommer det kanske en dag när jag tillåter mig själv att inte avvakta. Att släppa fram den mindre delen och förena den till det hela. Oanade konsekvenser. Bifogat riskanalys. Då..