Att göra nytt år

Det är tur ibland. Att man inte är särskilt vidskeplig, inte tillskriver okontrollerbara krafter någon högre betydelse. För i så fall hade jag varit tvungen att rapportera att 2015 nog blir väldigt stormigt. Att det nog gällde att kunna orientera sig i en snurrande, gungande värld.

Men det är ju tur – att man inte är vidskeplig. För utanför huset river stormen vansinnigt i världen. Lite lömskt dessutom, då den smyger sig på oss genom att först skicka sin beskedlige nästkusin och bara smeksamt vagga enbuskarna utanför. Sedan, sedan så kommer den i lönndom med urkraften fullt utbredd. Så det gäller att inte förföras. Inte resa sig fullt upp ur den ihopkrupna, skyddande ställningen.

Jag såg på havet. På hur svårt det var att skilja den grånade strandkanten ifrån det grånande, skummande havet, ifrån den grånande, dova horisonten. Land, hav och himmel möttes toppat av ett vitt skum. Ingen snö. Mycket lite kyla. Bara en rasande vind.

Skulle jag varit vidskeplig hade jag kanske ändå tänkt mig 2015 som renande. Genomblåst, förvisso, men då jag inte rubbades i mina cirklar kändes stormen som piskade mitt ansikte renande. Det fanns liksom inte plats för mycket andra tankar eller ljud – det var bara jag. Och vinden. Och den fick inte omkull mig. Även om jag tvingades rikta blicken nedåt vid ett par tillfällen, fick den inte omkull mig.

Så, det är tur ibland. Att man inte är särskilt vidskeplig. Att man inte ser tecken överallt.