Summa sidvisningar

2015-01-29

Att ställa frågan

Är det dags för mig att sluta blogga? Jag undrar jag. På riktigt. Och därför ställer jag frågan till dig. Just dig som orkar läsa dessa rader. Jag ber dig, svara ärligt.

Jag har cirka tjugo läsare varje dag. Eller rättare sagt, cirka tjugo ”klick” på min blogg. Hur många det är som egentligen läser vet jag inte. Kanske fem-sex stycken? Eller kanske två stycken som läser två gånger?

Nåja. Just det spelar mindre roll – jag skriver gärna för EN person om den personen finner något nöje i de ord jag smattrar in på tangentbordet. Men jag måste veta. Är det någon idé?

Jag råkade nämligen klicka in mig på min egen blogg som den var för två år sedan. 60 läsare. 7-8 kommentarer. Och plötsligt mindes jag att det då var roligare att skriva. För kommentarerna gödslade min ordrikedom. De gav mig skrivkliande fingrar och en lust att formulera ordmagi. För någon brydde sig. Tog sig till och med tid. Att läsa. Och kommentera.


Nu är nog den tiden förbi. Ty allt har sin tid. Men jag vill gärna veta. Om jag når ut. Finns det någon där?

11 kommentarer:

  1. Neeeej!
    Du ska absolut inte sluta!
    Dina ord och tankar ger mig så otroligt mycket. Och jag vet att jag inte är ensam om det.

    SvaraRadera
  2. Du måste helt enkelt säga frågorna: Skriver du för att tillfredsställa andra eller skriver du för att du behöver ventilen?
    Om inte bloggen funnits, skulle du skriva ändå?
    Begkräftelsen man får genom snabb återkoppling och klickstatistik på nätet är bedräglig, ungefär som snabba komplimanger på ett cocktailparty; Det är jättetrevligt att få höra att man är fin, men man får sällan någon konkret kritik som för framåt.
    Fortsätt skriva. För att öva, experimentera, bli en bättre skribent, men skriv inte för att få smicker! Bloggen är väl en bra "byrålåda"? Lita på att du ÄR bra!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ahhh *ler* Tack Lotta för dina frågeställningar! Jag har funderat nu under morgonen - för frågorna är relevanta! Och det är otroligt nyttigt att ställa just de här frågorna. Så: nej, jag har aldrig skrivit för att tillfredsställa andra utan att skriva är på samma sätt som att sjunga för mig: jag gör det för att det är jag.

      Bekräftelser. Håller jag helt och hållet med om . Men också det har föga betydelse för mig då jag över nätet får så otroligt mycket hat och hot att det är övervägande negativa saker jag läser i kommentarer. Därför har jag också lärt mig att inte fästa mig vid det, eller ge det tyngd.

      Anledningen till att jag ändå blev så otroligt häpen när jag gick tillbaka i tiden i min blogg, är att min lust att utveckla mitt skrivande var så mycket större och mera glädjefyllt då. Många av kommentarerna födde nya tankar, nya ord och funderingar, vilket gjorde att jag knappt ens kunde hejda mitt skrivande. DET saknas nu insåg jag. Lite som när jag som lärare kommenterar mina elevers skrivande - jag gillar att utmana, att driva framåt och att få dem att utvecklas genom mina kommentarer. Och jag insåg plötsligt att jag var likadan - att jag behöver utmanas.

      Inte ens hoten utmanar längre då det oftast handlar om att jag är en fet, äcklig hora som förtjänar en plågsam död eller andra liknande saker. Där finns liksom inget att utveckla. I de negativa kommentarerna innan fanns det en massa saker som var utvecklande då de utmanade mina tankar.

      Så. Skriva kommer jag alltid göra. Smicker spelar mycket liten roll. Kommunikation och reaktion spelar stor roll. För ordmagins skull. Tack Lotta för att du fick mig att fundera! Kram

      Radera
  3. Jag läser din blogg varje dag med stort utbyte. Tyvärr har jag svårt att kommentera på blogspotbloggar – den känner inte igen min WordpressID... Jag måste vara anonym...

    Själv skriver jag bara f a det är så kul att skriva vad, när o hur jag vill. Först var jag t o m lösenordsskyddad, men det blev så oklatschiga rybriker... nu har jag just lagt in lite kommentarsmöjligheter. O tycker väl det är lite kul de dagar nån har läst...

    Men jag skriver f a fundera fritt. här: https://lenaikistaminnen.wordpress.com

    SvaraRadera
  4. JAG! Jag älskar att läsa din blogg, det är en högtidsstund. Men, jag funderar ju själv på att sluta skriva. Du har säkert märkt att jag är mindre politisk i min blogg nu, jag får utlopp för den delen av mig i den blogg jag skriver åt vår lokalavdelning. Så, kommer jag att orka hålla två bloggar igång? Kommer jag att orka blogga ens på en blogg om jag blir invald i riksstyrelsen? Men, ohh, så jag kommer att sakna det! Så, jag tycker du ska känna efter vad du vill och vad du orkar, men veta att jag älskar att läsa dina texter!

    SvaraRadera
  5. Jag följer dig och läser alla dina inlägg.
    Självklart vill jag att du ska fortsätta blogga.
    Ha en trivsam helg!
    Kram

    SvaraRadera
  6. Vad vill du? Vad orkar du? Monika - det är du som måste avgöra. Jag är sämst på att kommentera, men jag är en av de som läser. Inte varje dag - men flera gånger i veckan. Jag älskar att klicka in här, läsa dina texter som får mig att fundera och tänka till på riktigt. Och den där texten du en gång skrev till mig - den brukar jag läsa ofta, för att bli påmind! STÖRSTA KRAMEN! ❤️

    SvaraRadera
  7. Funderat över en sak angående statistik. Det blir nog allt vanligare att man följer bloggar via RSS-läsare typ Bloglovin. Jag gör det. Räknas det som en sidvisning i statistiken? Borde ju göra det, men om inte så är det ju en förklaring till statistiken.

    SvaraRadera
  8. Som du ser, vi är många som vill ha dej kvar. Jag skulle sakna din röst mycket i denna cyberrymd. Kram

    SvaraRadera
  9. Skriv! Snälla, fortsätt. Jag har inte tid att läsa varje dag, men när jag väl kommer in här hittar jag alltid vackra ord eller eftertänksamma funderingar.

    Kram

    SvaraRadera