Tycker inte om för mycket saker. Av någon sort. Kläder, möbler, smink. Dukar, porslinfigurer, kristallglas. Handdukar, påslakan, filtar. Jag rensar ur. Ofta. Från alla hörn och vrår. För att slippa kvävas. För att slippa vara belamrad med saker. Papper. Min plånbok är alltid föredömligt ren på kvitton. Min enda väska tom på småplock. Bara två saker har jag fler av än jag behöver: böcker och fotografier.
Tycker inte om att leva efter alla traditionella måsten. Alla krav. På att vara en ordentlig liten flicka. Tyst och försynt. Lever inte i skuggan. Av någon. Skulle inte klara det. Skulle inte klara att vara belamrad av väggars tyngd, släktleds måsten. Nej. Vill andas ny, fräsch luft. Min egna luft. Där jag placerar saker och ting i dess olika fack och lådor.
Men då måste jag också akta mig. Att inte belamra andra. Med min närvaro. Ty den som inte vill leva i skuggorna och i bakgrunden, tar plats. Låter. Blir en nagel i ögat på folk. Lite kittlande irriterande så där. För då tar man bladet ifrån munnen och talar inte i skägget. Nej. Högt och tydligt ger man en röst till alla outtalade frågor. Bryter mot konventionerna.
Men jag måste akta mig. Så att jag inte kör över de tysta i kulisserna. De som också tycker, men väldigt tyst. Ordlöst. Jag måste akta mig för att belamra dem med för mycket MIG. För de har inte bett om det. Alls. Det är då man går från att vara belamrande till larmande. Det är då man går från att samtala till att orera. Och det – det är kvävande krävande. På ett väldigt obehagligt vis. Och att vara den som orsakar en så obekväm känsla belamrar min själ med sorg.
Ha en godnatt alla!
Tycker inte om att leva efter alla traditionella måsten. Alla krav. På att vara en ordentlig liten flicka. Tyst och försynt. Lever inte i skuggan. Av någon. Skulle inte klara det. Skulle inte klara att vara belamrad av väggars tyngd, släktleds måsten. Nej. Vill andas ny, fräsch luft. Min egna luft. Där jag placerar saker och ting i dess olika fack och lådor.
Men då måste jag också akta mig. Att inte belamra andra. Med min närvaro. Ty den som inte vill leva i skuggorna och i bakgrunden, tar plats. Låter. Blir en nagel i ögat på folk. Lite kittlande irriterande så där. För då tar man bladet ifrån munnen och talar inte i skägget. Nej. Högt och tydligt ger man en röst till alla outtalade frågor. Bryter mot konventionerna.
Men jag måste akta mig. Så att jag inte kör över de tysta i kulisserna. De som också tycker, men väldigt tyst. Ordlöst. Jag måste akta mig för att belamra dem med för mycket MIG. För de har inte bett om det. Alls. Det är då man går från att vara belamrande till larmande. Det är då man går från att samtala till att orera. Och det – det är kvävande krävande. På ett väldigt obehagligt vis. Och att vara den som orsakar en så obekväm känsla belamrar min själ med sorg.
Ha en godnatt alla!
Nä, jag måste oxå rensa emellanåt, får lätt "kvävningskänsla" av för mycket som tar plats som inte används. Har alltid gått mina egna vägar, vill inte vara en i ledet.
SvaraRaderaHa en bra dag!!
Ja jag känner igen mig. Jag vill inte vara en sån person heller.
SvaraRaderaMen min plånbok är full med kvitton. =)
Jag gillar tomma ytor. Min man har totalskräck för tomma ytor. Snacka om att vi kompromissar ihop vårt hem.
SvaraRaderaJag rensar gärna, men min man är en samlare... När vi någon gång hamnar i konflikt handlar det ofta om att jag vill rensa bort och han vill ha kvar. Som det trasiga kastspöet han ärvt efter sin styvfar... Vi har varit ett par i 23 år och han har under den tiden inte fiskat en enda gång, men han ska nog ta och fixa till det där trasiga spöet vilken dag som helst nu, för det är fina grejor, säkert värt pengar... Jo, säkert... Och jag är oxå en sådan som ibland måste stanna upp och försöka se till att andra oxå blir hörda och sedda, inte bara jag....
SvaraRadera