Att förälska sig i Paris

Att förälska sig I Paris. Inte att förälska sig. Inte att förälska sig i någon jämlike och strosa gata upp och gata ner, hand i hand. Nej. Jag talar om att förälska sig i en stad. En atmosfär. Ett gathörn. En vindlande trappa och ett koppartak, högst upp på ett operahus.

Paris är ingen stad som tränger sig på. Som liksom fläker upp sin storslagenhet för besökaren. Som tar till i överkant för att sälja in sig hos betraktaren. Inte på något sätt alls. Hon kikar lite avmätt över ena axeln och fortsätter lugnt och stilla med det hon höll på med. Hon skakar sin kjolar och stryker ur alla skrynklor och veck med sin handskbeklädda hand. Sedan, utan ett ord, tar hon tag i din hand och, som en virvelvind, drar hon så med dig genom tid och rum, plats efter plats.

Du kan inte låta bli att bli betuttad. Smittad av hennes pärlande skratt. Helt plötsligt smiter hon runt ett hörn och bjuder dig hela Sacre Coeur. Uppe på sin kulle vilar kyrkan och vakar över sitt Paris. Du jagar henne bakom kyrkan och håller på att stå på huvudet bland alla konstnärer på ett av Montmatres torg. Hon lockar med dofterna av pain du chocolat, crèpes och café du crème. Dina öron smeker hon med ljuv musik som finns i gathörnen; ibland hör du det förtrollade ljudet av en harpa, en annan gång är det en fantastisk mansröst som ljuder genom gatorna och studsar mot husen.

Hennes kjolar snuddar vid alla de små borden som trängs på trottoarerna utanför alla affärsbodarna: ostar här, bakelser där och varför inte lite skaldjur? Dofter, ljud och ljus möts i en strålande symfoni som rinner nerför Montmatres kullar. Paris har nu blivit din förtrogna, din vän. Hennes blick möter din. Du är förälskad.

Du är förälskad. Jag är förälskad. Och bergtagen. Just för att Paris inte behöver sälja sig, sänka sig, klä ut sig. Utan för att hon behåller sin värdighet. Charm. Och sin respekt för sig själv. DET är värt min kärlek.

Ha en god natt – och det är kul att vara tillbaka.