Att möta ett hav

Att möta ett hav av känslor. Oftast stormande hav. Har man tur, hinner man ducka. Ta lite skydd. Värja sig. För man måste stålsätta sig även om känslorna är väntade. Till och med efterlängtade. Stålsätta sig för att en känslostorm alltid gör att man lyssnar lite sämre. Lite subjektivt. När man kanske behöver vara objektiv. För att kunna vara en aktiv lyssnare. 


Stålsätter mig. Mot känslostormar. För min objektivitet krävs. Efterfrågas. Och du har mina öron. Är här. Och lyssnar. För jag vet att du vill ha ett svar, ett råd. Oavsett om du är sprudlande lycklig, förväntansfull. Eller nere i ett nattsvart mörker, hopplöst olycklig. Nu är jag här. Och i framtiden - alltid. Bara så att du vet. 


Att möta ett hav av vitsippor. I en dikesren, i en glänta. Plötsligt har de vaknat. Sträckt sin ansikten mot solen och slagit an en sträng i mig. En liten envis vårmelodi ljuder någonstans innanför min panna. Den stryker mina ögon, lämnar ett ljust skimmer kvar, som gör att våren syns mig nära, vart jag än vänder mig. 


Jo, våren är här. Slutligen. Med en mängd hav att möta. Hav av känslor, av vitsippor. Det ljus och den värme som följer med våren är förlösande. Tinar upp. Lyfter fram saker och ting ur det ombonade mörkret. På gott och ont. För ibland tröttar alla känslostormar en. Ibland drar våren med sig en mängd måsten. Faktiska måsten eller inbillade. Men likväl påtagligt närvarande.  


Att möta ett hav. Doften av tång. Salt. Måsarnas skrän. Bär bud om ljusare tider. För mig. Oavsett stormens styrka. 


Hoppas ni har en god tisdag!