Att överskatta

Kraften. Orken. I det stora och i det lilla. Att helt plötsligt upptäcka att, fanken., jag är ju helt slut. Dödstrött. Orkar faktiskt inte mer. Orkar inte leva. Eller orkar inte läsa klart. Bära upp livet eller bära upp den vikta, rena tvätten. Stort och smått. Överskatt sin ork. Kraft.

Värdet. I det man betyder för andra. I det andra betyder för en själv. Man går och tror att man är oumbärlig, oersättlig. Eller så tror man att någon särskild, just den personen, inte går att leva utan. Men så visar det sig att uppgifterna blir gjorda, någon annan skördar frukten av det man gjort. Och man upptäcker att livet visst går vidare, även utan denne någon.

Någons vänliga intresse. Eller en sarkastisk underton. Kanske menade denne någon inget särskilt med att visa en vänlig inställning, ett aktivt intresse. Förmodligen var det inte så exklusivt som man kanske hoppas. Och den där tonen man tyckte sig höra, fanns kanske inte ens. Annat än i den egna fantasin. För svedd av tidigare lågor, överskattar, övertolkar, man allt. Trots att det inte var någonting.

Att överskatta – i stort och smått. Hela livet.

I natt bjuder jag också på en annan typ av överskattning. En ESC-utmaning:

Den mest överskattade ”klassikern”.

I original är den fortfarande väldigt bra – men alla nya kopior av den urvattnar denna gamla klassiker och därmed känns den överskattad.

”Nel blu, di pinto di blu” med Domenico Modugno för Italien 1958

Sov gott alla!