Summa sidvisningar

2012-04-14

Att dröja kvar i Paris


Jo. Men så är det. Att man i tankarna dröjer kvar hos Paris. Man vill spara på, hålla kvar, doften av henne. Känslan av att vara i hennes närhet. För att man färgas av hennes sätt att vara. Man blir lika värdig. Och man sträcker på sig i hennes närhet.

Promenerade längs med flotta Champs-Élysée. Men Paris ryckte med mig vidare. Viskade något i öronen om att det mest var turister där. Sådana som inte riktigt hörde hemma där. På Place de la Concordre trängdes jag med folkmobben som ropade efter blodsvite medan de skramlande vagnarna förde fram dagens dödsdömda till giljotinen. Den vackra stenobelisken syntes bara som en skugga bakom dåtidens giljotin där uppe på sin upphöjda plats. Jag hörde skränen, ropen. Hörde klingan slå ner. Då och nu blandades, alltmedan Paris skyndade vidare.

Triumfbågen. I dagsljus och vackert upplyst på kvällen. Operahuset, med fantomen som irrade omkring i pelargångarna på andra våningen. Hans vemodiga, ensamma stämma ekade mot den röda kvällshimlen. Paris rös lite och håren på mina armar reste sig en aning.

Pigalle. Med Moulin Rouge. Fraset från flickornas kjolar blandades med deras fnitter. Puder och talkdoften slog emot mig när jag försökte fånga allt på bild genom min kameralins. Paris ville skynda vidare – men dröjde sig kvar lite. Hennes tjusiga väsen böjde lite lätt på huvudet, som i en respektfull hälsning. En hälsning till alla de mindre lyckosamma systrarna som dröjde kvar i dessa kvarter. Ty Paris gjorde inget väsen av att vara lite förmer. Hon visste att inte alla var lika lyckosamma.

La rive gauche. Den vänstra stranden. Men alla bouquinisterna längs med Seine. Här stannade vi gärna till. Tittade på de varor de bjöd ut. Botaniserade bland gamla planscher, affischer. Lyssnade på de baskerprydda männens samtal med varandra. Solen bröt igenom molnen och värmde deras något frusna fingrar i torgvantarna. Paris slängde en slängkyss till dem alla. Strök deras kinder. Lätt. Ömt.

Notre Dame. I ett moln av blommande körsbärsträd. Vackert. Paris och jag stannade till. Vi lyssnade på folkmyllret och romernas musik framför kyrkan. Såg vackra Esmeralda dansa och var det inte Quasimodo som skymtade där? Uppe i ett av tornen? Jag var inte säker – för i Paris sällskap visste man inte riktigt. Alls. Om då var nu. Eller nu var då.

Och så. Till sist. Eiffeltornet. Paris följde inte med upp. Hon tyckte det var lite högt. Och hon föredrog sin stad från marknivå. Men jag älskade den även uppifrån. För här kunde jag se henne i hela sin härlighet. Gyttret av alla gator. Ståtliga hus. Pompösa monument. Här blandades verkligen högt och lågt. Men inte ens vetskapen om de många uteliggarna bedrövade mig just då. För jag hörde bara Sparvens röst: "Non, rien de rien, je ne regrette rien.." Med Edith Piaff sjungandes vinkade jag så farväl till Paris. Eller. Inte farväl; au revoir – på återseende.




Ha en fin kväll!!

6 kommentarer:

  1. Åhh, men där är du ju :) Du har varit saknad fina M.Paris är underbart...till min lycka åker jag med jobbet igen i juli, 5 dagar i Paris ska bli härligt att få uppleva sommaren i Paris.Ha en härlig söndag med dina fina killar kramar Diana

    SvaraRadera
  2. Återigen - fantastiskt! Om man skulle boka en biljett o smita några dagar...ingen märker något..! ;)

    SvaraRadera
  3. Jag säger det igen - så himla fränt att du varit där. =D

    SvaraRadera
  4. Den översta bilden är magisk! Precis så känner jag för Rom. Hela jag njuter av att vara i den staden, andas luften, äta maten, vandra på gatorna osv

    Hoppas du haft en bra söndag.
    Kram

    SvaraRadera
  5. Aha, du har varit där! Du skriver så vackert och poetiskt om Paris att jag förstår att du blev helt tagen.

    Jag var där för ett par år sen och blev inte alls betuttad. Paris vackra kjolar fläckades av alla uteliggare, hennes konstnärliga frisyr stördes av alla tiggare, hennes hela uppebarelse skuggades av alla som inte såg.
    Hoppas att det har blivit bättre.

    Vackert skriver du iallafall.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vet ju nu inte alls om det blivit bättre.. Eller om det bara blivit undanstädat - gömt. Så att vi andra inte skulle störas i vår värld. Men tiggarna var lika många som i en svensk stad. Uteliggarna färre än i Bryssel. Fransmännen bestod av många blandade folkgrupper och de unga ritade Hitelrmustasch på Le Pendotterns valaffischer.. Vet inte om det är en förbättring - men i alla fall det sista gav mig hopp..

      Tack för din fina komplinag! *ler*

      Kram

      Radera