Att ha stunder av ensamhet/Musikutmaningen XXIV

Det är olika. Väldigt olika. Det där med att vara ensam. Att vilja var ensam. Eller inte. Att vara rädd för ensamheten eller att välkomna den. Det är olika. Har jag förstått. Ty, vad som är sant för mig i denna fråga är inte förenligt med något gott för andra. Så är det. Sätter mig inte till doms över andras känsla. Alls.

Jag är inte rädd. För ensamheten. Tvärtom söker jag den ibland. Behöver den. Välkomnar den. Jag när en väldigt hemlig dröm: att flytta ut till en enslig stuga någonstans. Helt ensam. När mina pojkar skaffat egna liv. Egna verkligheter. Då skall jag flytta. Helt ensam. Bo nära ett hav, men inte så att jag kan se det. Vill gärna ha ett kort avstånd till det så att jag slipper se havet när det gråter. När mörka stormar river i det. Då vill jag inte ha det utanför mitt fönster. För det skulle bergta mig, drar mig med i dess rasande sorg.

Vill ha en liten veranda, ut mot solnedgången. Med en hammock och en varm filt. Slitna, varma stenar att vila mina bara fötter emot. Ett litet bord, där jag kan ställa ifrån mig min kaffemugg och där jag kan ha ett lagom stort skrin, innehållande det jag behöver för att andas: en god bok, papper och penna och musik. På verandan skulle det också klättra en mörklila klematis och mängder med syrener skulle omgärda min stuga.

Endast två rum skulle stugan ha: ett kombinerat vardags-ochkök och ett sovrum. Ett öppet större rum, med lågt till tak och bjälkar som pinnade härs och tvärs. En öppen spis. Ett enkelt kök, utan alltför mycket skåp att städa ovanpå. En kombinerad köks-och tvrumsmöbel. En radio och en dator. Kaffebryggare. Inga mattor på golven, men varma tofflor till fötterna för de dagar som skulle kräva det.

Ett ljust sovrum. Med en säng. En bred en. Med bomullslakan. Ingen satin. Ett litet lågt skåp bredvid. Att ha böcker i och på. En nattlampa. Och ett lite högre skåp. Till de jeans och tröjor jag skulle ha. De två skorna jag skulle äga kan gott stå kvar innanför ytterdörren. En liten toalett. Med ett badkar. För de gånger jag skulle vilja sänka ner mig i hett vatten.

En vägg skulle vara full med fotografier på mina kära. Annars inget annat på väggarna. Ibland skulle folk komma och hälsa på, innan de drog iväg på nya äventyr. Ibland skulle jag åka iväg. För att låna mina öron till någon intressant människa eller för att arbeta. Men annars skulle jag sitta där – på min veranda. Och dricka mitt kaffe. Eller så skulle man kunna hitta mig ute i omgivningen, på en av mina långa vandringar. Välkomna.

Men det är en dröm. Som är hemlig. Som ingen känner till. För så länge jag behåller den kan jag kanske någonstans tro att den kan bli sann. I nuet kan jag oftast bara vara helt ensam mitt i natten. Eller när jag kör bil. Jag älskar nätter. Och att köra bil.

En låt du gärna kör/åker bil till. Är nästa utmaning. Det finns en hel del. Så det är aningens svårt att välja. Men det måste vara en låt med riv i. Som kräver att man sjunger för full hals. Därför bjuder jag i kväll på en låt som gav mig den känslan när jag hörde den första gången. Språket förstår jag inte, men musiken kan färdas över sådant!

Ivan & Delfin med ”Czarna dziewczyna” för Polen 2005

Hoppas ni får en god natt!!