Att gå in i tango-mode

Sörja. Leva. Längta. För visst klarar man att leva i vardagen? Göra allt det där man brukar? Andas, föra kaffemuggen mot läpparna, borsta tänderna, tvätta av sig sminket. Ser man på det utifrån så fortgår livet. Rutinerna finns där. Man rör fortfarande på sig. Utanpå.

För ibland drabbar saknaden en. Bara helt plötsligt sådär. Sinnena fångar upp en melodi i livets brus. Ett doftminne, en förnimmelse av en smekning. Och så står man där. Naken och avklädd – utan den skyddande huden. Förstelnad mitt i en rörelse. Och då inser man att inte ens rutinerna är rutiner längre. Att vardagen inte är vardagen längre. Ty trots att utsikten ut mot gatan är densamma, är ingenting detsamma mer. Någonsin.

Jag drar efter andan. Känner den fysiska gastkramande saknaden. Längtan. Sorgen. Jag har lärt mig att ta emot den. Att inte tvinga den tillbaka. Att inte förneka den. För den måste jag förhålla mig till – resten av livet. Precis som jag förhåller mig till min arm. Min hand och mina ben. Den är en del av mig, vare sig jag vill eller inte. Och jag ville helst inte. Då. Innan.

Nu accepterar jag hela mig. Med saknad, sorg och längtan. Alla delar. Trots att denna vemodiga tango-mode rasar inom mig. Jag har nu lärt mig att vänta ut den, omfamna den. Gråta, och kanske ibland också, skrika ut min smärta. För det påminner mig. Medvetandegör mig. Ger mig anledningar att fortsätta vidare. Orka ännu en lång tid. För dig, det, mig.

Ursäkta mig – ikväll är Ego hudlös.

Att stilla vandra

Vandrar över en tom parkeringsplats. En stor, vidsträckt, tom parkeringsplats. Utanför en stormarknad. Kundvagnarna är slarvigt inkörda i kundvagnsstället. Det är tillbucklat på sidan. Precis under papperskorgen, som överfull spottat ut delar av sitt innanmäte på asfalten nedanför. De trasiga lysrörslamporna blinkar lite tafatt vid ingången. Cykelstället är nästan tömt på cyklar. Det står EN cykel där. Med en barnkärra fastspänd bakom.

Den varma försommaren har tagit en paus och trots solens sista kvällsstrålar, är det lite kyligt när vinden tar tag i en. Jag saktar stegen. Dröjer kvar vid den enorma reklamskylten. Tänker. Och funderar.

Blir lite vemodig. Det ser så tomt ut. Så övergivet. Slitet. Ser för mitt inre samma plats ett par timmar tidigare. Fullt av folk. Bilar. Rasslet av kundvagnar, klappret av stressade klackskor. Alla på väg till sitt. Inneslutna i egna verkligheter – med egna drömmar och förhoppningar. Undviker oftast andras blickar gör de också. Och allra minst vill de möta den slitna a-lagaren som ibland står och spottar vid ingången.

Nu är inte ens han här. A-lagaren. Mannen med de klirrande påsarna. Jag undrar var han sover i natt? Hur mår han? Vad har livet haft att erbjuda honom? Tog han tillvara på sin möjligheter eller gjorde han inte det? Vem vet? Den öde parkeringsplatsen ger mig inga svar. Den leende mannen på reklamskylten ser bara falskt flinande ut.

Skakar av mig mina tankar. Mitt vemod. Skyndar in i affären för att köpa nektariner. Och lite dricka till L som skall på utflykt med klassen i morgon. Klockan är sent. Dagen har innehållit möten sedan klockan halv åtta. I tretton timmar. Måste komma hem snart. Kan inte stå och bli vemodig på en tom stormarknadsparkering. Det blir man inte glad av. Alls. Skall hem och krama om B och L. Och be en stilla bön om att de inte skall behöva bli slitna män, ståendes spottande vid ingången till en stormarknad. Någonsin.

Sov gott alla!

Att vara en andra klassens medborgare

Det finns olika grader i helvetet. Olika nivåer. Dante hade visst sju. Hur verkligheten ser ut kan jag bara oroat ana. Det finns helveten på jorden och så finns det helveten. Det finns länder och riken där ursprunget avgör människans värde. Dens religiösa tillhörighet. Om man råkar vara född man eller kvinna. Hetro- eller homosexuell, med eller utan någon funktionsnedsättning. Då är man värd olika mycket. Till och med inför domstolar. Kanske till och med inför gud. Det är en sorts helvete. En sorts avgrundsbegränsning som man är född att leva med. Oavsett.

Andra tider och krig har försökt slå mynt av detta. I vetenskapens namn. I rasbiologins namn. Man har hävdat att vissa är mer värda – långt mer värda – än andra. På grund av ett inbillat mått på någon vinkel i ansiktet. Man har gått så långt att det torde ha lett till inavel i sista änden. Ty bara EN sorts människor skulle få fortplanta sig. De andra skulle hållas vid liv länge nog att arbeta ihjäl sig till förmån för Herrefolket. Sedan skulle de gasas ihjäl. Och detta var inte bara en mardrömslik utopi i en psykopats hårt förvridna hjärna – ingen isolerad händelse – detta händer fortfarande. I andra riken. I annan skala. Just nu.

Men. Det var inte den djupaste graden av helvetet jag tänkte besöka ikväll. Inte den lägsta nivån. Jag håller mig vid randen av tratten ner till underjorden. Dinglandes lite nonchalant och avmätt med benen. Ty jag har den enorma förmånen att jag just i detta nu inte behöver bekymra mig om att bli klassad som en mindre värd människa. Som en andra klassens medborgare. Inte på det oroväckande, alarmerande viset. Nej. Jag är en andra klassens människa enligt ett annat, mindre belagt, sätt att se på saker och ting: jag är en obotlig kvälls- och natt människa.

Jag fungerar som allra bäst mellan 23.00 och 01.00. Är mest effektiv då. Får gjort otroligt mycket. Det är då jag tänker de djupaste tankar, då jag filosoferar, landar, sorterar, planerar, strukturerar och trivs bäst. I alla lägen. Jag somnar aldrig innan 01.00. Tro mig. Jag har prövat alla fåniga, välmenta råd. Jag har varit uppe två dygn i sträck, varit jetlaggad – inget har gjort mig tillräckligt trött för att somna innan midnatt. Jag har haft ett öronbarn, varit sjuk själv, kört genom hela Europa i ett sträck. Jag blir inte trött innan. Punkt.

Då jag är en kvällsmänniska är jag en andra klassens medborgare. Enligt alla dagstidningar. Veckotidningar. Hälsogurus. Tandläkare. Med mera. Med mera. För:

• Man mår bäst om man tränar på morgonen!! Det är MEST EFFEKTIVT innan frukost!!! (Om man somnar klockan 01.00 orkar man INTE upp klockan 05.00 för att gå en entimmes promenad/löprunda!!)
• Det är helt värdelöst – egentligen – att träna sent på kvällen!! (Jag trodde det var bra att TRÄNA och röra sig. Punkt?)
• Man får inte äta efter klockan 18.00 på kvällen!! Näst intill förbjudet. Särskilt för fetknoppar som jag. (Ursäkta mig – vid den tiden håller jag eftermiddag. Jag kör hårda träningspass vid klockan 10, och jag får inte äta??)
• Man måste sova minst 8 timmar för att fungera väl. (Tro mig, jag hade utan problem kunnat sova till halv 10 på förmiddagen – OM DET ANSÅGS OK och var förenligt med mitt arbete)

Och tro mig – det forsätter på samma vis. Överallt. Alltid. Att vi äter frukost vid 10 på lediga mornar ses inte med blida ögon av samhället. Då skall man redan för längesedan vara ute på någon aktivitet med sina barn. Helst. Suck.

Jag får väl inse faktum. Jag kommer bara få 4-5 timmars sömn per natt resten av mitt vuxna liv. Jag förblir väl lite flobbigt fet och mina barn kommer att få växa upp med HELT fel vanor när jag ger dem frukost vid 10 på mornarna. Jag är förtappad. En B-människa. På randen till helvetets gap. Så får det väl bli. I denna värld av I-landsproblem.

Ha en god natt!

Att blogga direkt

Direkt från ESC 2012. Nu är det dags. Om inte annat ser jag fram emot det för att jag ser fram emot det svenska bidraget. Som jag inte tycker är bäst. Men B och jag tyckte att det var intressant att se hur Loreen mumlade i semifinalen (hon lät lika säker på engelskan som förra årets vinnare lät i mellanakten när de sjöng "Waterloo") - jag var inte direkt imponerad om man uttrycker sig milt. Med andra ord skall jag hålla tummarna för att det går något bättre i kväll. 


Kristallarenan är spektakulär. Vacker. Men. Scenen känns lite opersonlig. Stor. Och så har de en vindmaskin som heter duga. Många artister ser ut att blåsa bort. Värdarna är otroligt fåniga. Isch!! Det bästa är att de inte talar särskilt länge på grund av att man måste skynda på. *ler* "Vykorten" mellan numren är föredömligt korta och snyggt gjorda. 


Nu har Ungern sjungit. En välgjord låt. Killen sjunger rent. Duktiga musiker. Men låten ger mig inte mycket. Albaniens tur. En mycket skicklig sångerska. Ett stort plus att hon sjunger på albanska istället för en skitdålig engelska. Gina, vår svenska kommentator, verka tyvärr vara lite felinformerad. Hon säger att sångerskan är född i Kosovo men flydde som barn till Pristina. Öhhhhh, Pristina är Kosovos huvudstad. Uppenbarligen flydde hon till Albanien. Som inte alls är Kosovo.Annars flydde hon ju inte, eller??


Min favorit gick som väntat inte vidare från semifinalerna. Jag blev huvudlöst förälskad i Portugals fadoballad. *ler* Men man får ju någonstans inse att smaken är som baken. Nu skall jag låta er lyssna vidare ostört. Och urk - nu är det Litauen. *suck* Innan vi skiljs åt för i kväll ger jag er en annan gammal ESC favorit:

Ha en fin lördagskväll!!

Att stilla undra

Vet inte just nu. Alls. Inte för att jag vill klaga. Eller beklaga mig. På något sätt alls. För livet har varit snällt mot mig: Mår bra. Inga större krämpor. Fina pojkar. Det går ingen nöd på mig. Egentligen. Så därför undrar jag lite över varför jag undrar så mycket ikväll. Försöker analysera mitt dova magdunk.

Jag är inte i något tango-mode. Inte vemodig eller sorgsen. Så det är inte det. Försöker söka roten till min inre oro. Så att jag kan nysta i det. Knyta upp och analysera det till stillhet. Närmar mig lite försiktigt. Provar olika saker, olika scenarier. Testar olika teorier. Släpper dem.

Tror jag börjar ana vad det kan vara. Vet nog egentligen vad det är. Faktiskt. Är orolig för kvalitén på undervisningen för mina elever inför nästa läsår. MYCKET orolig. Är orolig för många kollegor som håller på att gå sönder. Orolig för att ett underbart arbetslag – där alla, utan undantag, alltid arbetat med elevernas bästa för ögonen – håller på att slås sönder. Folk flyttas hit och dit, ignoreras. Pengar skall sparas. Och återigen kommer det att drabba de som minst kan försvara sig.

Men. Jag är lärare. Med minst 11 veckors långt sommarlov. OCH politiker. Som håvar in pengar. Så vad vet jag egentligen. Om verkligheten. Om ”hur vanligt folk har det”. Suck. Vad jag än säger till försvar för mina elever, vänds det emot mig. Och man använder dessa tomma argument. Åtföljt av hånflin.

Smärtsamt medveten är jag om alla lärare som faktiskt inte är duktiga pedagoger. Som begår tjänstefel. Precis på samma sätt som det finns mindre kompetenta läkare, poliser, yrkeschaufförer, lokalvårdare, florister etc. Men vet ni? Det finns engagerade lärare!! Som håller på att dö långsamt. I sin kamp för att hjälpa sina elever.

Jag arbetar på det programmat man hamnar på om man har ofullständiga betyg från grundskolan. Det finns lika många olika skäl till det som det finns elever. Och alla dessa är mina 'barn'. Som jag dagligen slåss för. På millioners miljarders olika vis. Varenda dag – även på helger och lov. Dag som natt. Precis som mina kollegor.

Och detta skall slås sönder till hösten. Utan att våra förslag till lösningar beaktats. Alls.

Så. Det är nog detta som är min stilla undran. Mitt dova magdunk. Jag är uppgiven. Sörjer mina elever. Faktiskt. Och återigen. Känner mig uppgiven. Att jag aldrig lär mig!!!

Ha en fantastisk kväll!!

Att tala om allt och inget

Måste erkänna en sak. Nej, två saker. Eller faktiskt en hel del saker. Så här mitt i natten brukar jag få lite tid för filosofiska funderingar. Även om jag alltid lovar mig själv att lägga mig tidigare, att somna. Sova mer än fem ynka timmar per natt. Även om jag lovar det, på heder och samvete, fungerar det aldrig. Någonsin. För det finns så mycket att fundera över. Så jag vill erkänna en sak.  

Älskar värmen. Solen och ljuset. Trots att jag sover sämre i varma sovrum. Trots att jag blir trött snabbare. Så närmast tillber jag värmen, solen och ljuset. Ty mina lätta livsandar vaknar. De, som dansande lätt tar sig an olika uppgifter. De, som sopar undan alla tvivel som lurat i skuggorna. För det här är mitt rätta element. Det är nu jag lättare tar sorger, nu jag alltmer sällan hamnar i tango-mode.

---------

Somnade igår. Mitt i mina tankar. I mina vindlande funderingar över ditt och datt. Över lyckan av att leva just här och nu. Vaknade till ännu en soldränkt morgon. Och kunde inte sluta le. Trots att min kropp fortfarande sov. Villagatan låg tyst och västkustens ständigt närvarande bris rasslade björkarnas blad. Duvorna stack sina näbbar ihop och kuttrade. Det var bara kaffebryggaren som lät lite. Som spred en ljuvlig kaffedoft i köket.

Fönstren skuggades av de neddragna markiserna och plötsligt så rann alla mina killar nerför trappan. Fyllde köket med en annan typ av sommar. Och värme.

Sitter nu på jobbet. Och vaktar på ett prov. Skriver lite tyst samtidigt då jag tagit en paus från alla bedömningar och omdömen. De två som skriver provet böjer sina varma nackar över pappret och datorerna framför dem. Utanför ropar försommaren på oss. Värmen här inne är outhärdlig. 35 grader. Ute känns som det rätta stället att vara.

Men denna dag är lång. Jobbar till fem. Från halv åtta. Sedan skall jag ut. I värmen och försommaren. För att sedan somna efter midnatt i ett varmt sovrum. Med ett leende på läpparna.

Ha en underbar torsdag alla!  

Att lyssna på dina ord

Du, dina ord strömmar mot mig från estraden. Din röst ackompanjerar dina betoningar, djupet i den får mig att inse allvaret i det du säger. Du pratar om din hemstad. Om människor som bor där. Om dina drömmar. Om begränsningar du upplever. Och om din kärlek till alla dofterna i det som är hemma.

Du pratar om känslan av instängdhet, inskränkthet. Om att vara tvungen att följa en viss norm. Ha samma sorts klänning som alla andra tjejer. Om att gå på de 'rätta' festerna. Om att supa sig full och inte sticka ut. Med en tillbakahållen ilska berättar du om det faktum att andra vet mer om en själv än man själv gör. Att man liksom är dömd på förhand. För något som någon tror att man gjort. Eller inte gjort.

Din monolog vibrerar av liv. Av uppror. Av kärlek. Värdighet. För du vill vara du. Du tänker inte be om ursäkt för den du är. Du tänker inte inrätta dig i någon påtvingad norm bara för att din kärlek till din stad kräver det. Du tänker inte sälja den du är för en påhittad värdighet. Du har din sanna värdighet.

Jag hör dig. Du – jag lovar dig. Jag hör vartenda ord, varje stavelse. Och att du är uppriktig. Det gör mig lite vemodig. Att saker och ting inte ändras. För dina ord känner jag igen som mina egna. För för tjugo år sedan föll de nästan ordagrant från mina läppar. Din frustration var min.

Men. Vet du vad? Det kommer en tid när det kommer att finnas utrymme att vara du även här. Man behöver inte flytta. Fly. För andra saker blir viktiga. Andra saker än vem som är på vilka fester. Vem som hånglat med vem. Och vem som har just DE rätta kläderna. De som anger normen i ditt nu, kommer förmodligen inte göra det senare. Trots att de kanske kommer att fortsätta leva i den villfarelsen.

De som är ”it” idag har kanske sin storhets tid just nu. Och sedan är den över. Resten av de 60 åren vi lever. Det kommer att bli DIN tid. Vissa av dem kommer att möta din blick. Omvärdera vem du är och var. Andra kommer kanske stagnera. Stelna. Men det är deras förlust. Du kommer att lite milt se på dem och helt plötsligt känna att du inte bryr dig ett dugg om vad de anser, tycker eller tänker.

Förlåt. Det är dina ord jag skall lyssna till. Din berättelse som skall berättas. Jag ber om ursäkt. Menade inte att förringa dem. På något sätt alls. Ville bara skänka det hårda i din röst lite tröst. Om du har ork att lyssna. Så. Nu lyssnar jag helt och fullt på dig igen. På dina ord som strömmar mot mig från estraden. Din röst som ackompanjerar dina betoningar.

Ha en fin natt alla!

Att fira S

Mina två pojkar - B och L har ni någon gång hört om. Det finns en kille till. S. Men han vill vara anonym. Vill inte ta plats. Och det respekterar jag. Men.


I helgen fyllde han 40 år. Och vi hade stort kalas. Och jag vill visa er - mina trogna läsare - en bild på oss. Varsågoda: S, Monika, B och L i 1920-tals tappning!

Sov gott alla!! 

Att komma till ro

Den vackra, sommardoftande dagen har kommit till ro. Den lövade naturen sänker nu en annan form av dunkelt nattmörker. Himlen antar en annan djupblå färg. Natten har andra ljud denna tid på året. Som en maklig mö, dröjer sig ljuset kvar – hela dygnet – men mellan träden råder ett sammetsvart mörker, där de nyutsprungna bladen bildar en mörk gardin mot det guldiga nattskimret. Dagen har kommit till ro.

De glada, plaskande barnen har kommit till ro. De, som bara har barns bekymmer, sover sött i sina sängar. Varma och fyllda med dagens lek och sommardofter. Deras skratt klingar fortfarande mellan husen och väntar bara på att plockas upp på ännu en ny, solstänkt dag. Det finns dock andra barn också. Som inte kommer till ro. Denna natt heller.

De förväntansfulla förberedelserna har kommit till ro. Festen är över. Nedplockad och undanstuvad. Borden, stolarna tillbakaflyttade. Diskande, över en balja med hett vatten, ler jag åt minnet. Åt minnet över alla de kära ansiktena, alla smakerna och alla ärligt menade uttryck. Min själ är fylld. Och kommer till ro.

Den lilla 9år har kommit till ro. I hennes plats har 39år blivit en hel människa. De dagar 9år inte orkar, bär 39 henne hur lätt som helst. Talar ömt till henne, stryker henne över kinden och ger henne styrkan och kraften att läka. För då var då – nu är nu. Och 39 hjälper 9 att se orsak och verkan. Ger henne svaren på varför. Vi har kommit till ro – tillsammans.

Önskar er alla att få komma till ro! Ha en god natt!

Att återigen vara Ego

En intressant utmaning florerar lite här och var. Jag gjorde den häromdagen som en passning från Emmy på Bortabrabloggen. Nu har jag blivit utmanad igen. Med 2x11 nya frågor. Jag tänkte ta dem ikväll. För att frågorna är intressanta, kluriga och ställda av två intressanta kvinnor.

Ni är välkomna att läsa svaren – och kanske svara på dem ni också?

1. Om du skulle vara tvungen att bestämma vad dina barn skulle bli vad skulle de då jobba som?

Mina två pojkar, B och L, skulle få lov att arbeta med något som skulle ge dem tid att leva också. B vill designa kläder och skatetillbehör och L vill arbeta som vetenskapsman. Jag tror jag skulle vilja att de blev just det.

2. Vad händer när man dör?

Jag tror på en fortsatt existens. Men jag är inte troende. Inte på det traditionellt religiösa viset. Och jag är inte hängiven 'new-ageare'. Jag är nog helt enkelt bara inte rädd för döden.

3. Vad gjorde dej riktigt arg senast?

Trots att jag är passionerad har jag arbetat bort mitt arga 'jag'. Ilska tar alltför mycket energi och lämnar alltför lite plats åt lycka. Däremot blir jag upprörd en hel del. Besviken. Ledsen. Jublande glad. Lycklig.

4. Om du fick en enda önskan vad hade du velat ha då?

Att mina pojkar skulle få vara lyckliga. Klyschigt, men sant.

5. Vad är det tråkigaste som finns?

Att få något av mina djävulsmunsår vars blåsor spricker och lämnar öppnade, ömmande sår.

6. Vilken är din favoriträtt?

Riktig indisk dal, gjord på linser. Med ett fantastiskt sött naanbröd till, med nötter på.

7. Vilken är din godaste drink/ar?

Dricker inte alkohol. Men jag har nästan varit halvberoende av Pepsi Max.

8. Om du fick ta med en person på en öde ö, vem skulle det då vara? (Det får inte vara någon av dina barn)

Det skulle vara någon jag har minnen tillsammans med, som dessutom delar mitt intresse för böcker, historia, politik, musik och livet.

9. Om du fick bestämma en dag vad skulle du då bestämma? (gäller i Sverige)

Att den nya arbetslinjen skulle tas bort och ersättas med RIKTIG, vettig hjälp till arbete I DE FALL DET ÄR MÖJLIGT!!!

10. Vad såg du senast på bio?

Smurffilmen med mina killar.

11. Var skulle du vilja resa och varför?

Jag skulle vilja resa till Kambodja och se och uppleva Angkor Wat. Jag har aldrig varit i Östasien och jag längtar efter att få komma dit på grund av allt jag läst om denna del av världen. Historian dessa länder döljer är förtrollande, förskräcklig och tjusande.

Frågor ställda av: http://blogg.amelia.se/justlikeacat

♥ Vad har varit viktiga vägskäl för dej i livet?

När jag, i sjuårsåldern insåg att jag kan välja mitt öde. Att jag kan välja att bli ett offer eller inte. Då och där insåg jag lyckan över att vara jag, här och nu, trots allt som hände runt omkring. För det gav mig en möjlighet att välja. Och det valet har varit livsavgörande för mig.

♥ Nämn tre fördomar du vet om att du har?

Att blodpudding smakar sula – har ingen aning om det ÄR så, då jag aldrig förmått mig att smaka.

Att alla fundamentalister – av ALLA slag – är farliga.

Att fotomodeller lider av ätstörningar.

♥ På vilka sätt lever du som du lär... och på vilka sätt gör du det inte?

Jag röker inte och dricker inte – det pratar jag mycket om med mina killar OCH elever.

Jag försöker styra mitt eget liv – jag uppmanar mina pojkar att skapa sina egna liv och göra sina egna val.

Jag påstår att utseendet inte betyder något – jag har otroligt dålig självbild.

Jag propsar på cykelhjälm – och har ingen själv..

♥ Vad är du mest nöjd med vad det gäller ditt yttre?

Tycker att jag är ful. Men tycker om vem jag är som människa.

♥ Om du fick ligga med vem du ville... ett frikort helt enkelt... vem skulle det då vara. Välj en svensk och en utländsk.

Hmmm. Inte lätt inte. Mest för att jag har en väldigt låg sexdrift. Men. Patrick Dempsy – skådesspelare och Jonas Hassen Khemiri – författare

♥ Vem av samma kön attraherar dej mest?

Laleh – för hennes fantastiska tolkningar och sångtexters skull. Melody Gardot - för hennes sätt att sjunga.

♥ Vad retar du dej på mest med sittande regering?

Just nu? Att statsministerns föredetta hustru i lugn och ro fick lov att sälja ut en vårdinrättning till slumppris till en bekant som dessutom gjorde sig en rejäl vinst på det.

♥ Vad har sittande regering gjort bäst?

När Arkelsten ”fick nya uppgifter”

♥ Beskriv dej som barn med fem ord?

Arg, rädd, ledsen, noggrann, ensam

♥ Beskriv dej som vuxen med fem ord?

Passionerad, empatisk, strukturerad, orädd, macro

♥ Berätta om när du gjorde bort dej en gång?

Var med Syster I i Budapest. Hon ville absolut gå på en svartpub med svart synthmusik. Jag vägrade låta henne gå ensam. Jag gick dit med henne. I en pippigul tight top. Alla andra var svartklädda. Jag stack ut. Och syntes. På ett negativt vis. En MYCKET obekväm kväll och natt.

Frågor ställda av: http://pastasson.blogspot.se/

Så. Håll tillgodo. Och sov gott!!

Att återlyssna

Man kan lyssna på många sätt. Man kan höra vad den andra har sagt. Man kan lyssna till vad den andre säger. Stor skillnad.

Man kan sluta ögonen och lyssna. Liksom stänga andra sinnen ute för att ta in det man hör. Helt och hållet. Man kan lyssna i hörlurar; antingen för att kunna höra det man väljer att lyssna på eller för att stänga ute andra, oönskade ljud. Ibland vill man uppslukas av ljud. Som när man dansar. Hög musik från alla håll. Mumlet från andra människor runt omkring får bilda kuliss för upplevelsen man antingen har helt för sig själv eller delar med någon/några. Man finns mitt i ljudet. Det är så starkt att man känner det. Förnimmer det. Ljud och rörelse blir ett i en härlig symbios.

Man kan ana en viskning. Ett svagt ljud som ännu inte har någon källa. Nästan som en skugga innan den som äger skuggan stigit fram i ljuset. Viskningar kan var goda eller onda. Kärleksfulla eller framvästa mellan hårt i hopknipna läppar. Likväl är de ljud.

Ibland kan man höra vinden. Suset i en lövkrona när man ligger i gräset under och tittar upp genom lövverket. Raseriet i en storm som sliter i naturen och kastar skummande, vita vågor mot vattenblanka klippor.

Vissa människor hör det som inte sägs. De lyssnar till tystnaden. Läser mellan raderna och hör inandningarna tala. Ödmjukt räknar jag mig till dessa människor. När jag är som bäst. Jag är förresten nästan helt döv på höger öra.

Ikväll, något senare, när alla dagens 'måsten' är klara - tänker jag lyssna till er. Era berättelser. De som syns på raderna - och de som finns däremellan. Tack för att ni tittat in till mig!

Ha en fin kväll!

Att svara på de 11

Emmy, rara Emmy i Melbourne utmanade mig idag. 11 frågor skall jag svara på och 11 andra bloggare skall jag skicka det vidare till. Med 11 nya frågor. Inga vardagsfrågor, utan med lite knorr på.. Liksom de jag själv fått. Nåväl. Då kavlar vi upp ärmarna:

• Vad är viktigast i din morgonrutin för att dagen ska starta rätt?

Kaffe. Måste ha kaffe. Med två suketter och mellanmjölk. Och tidningen. Och. MÅSTE HINNA BORSTA TÄNDERNA!!!!

• Vad äter du oftast till frukost?

Två smörgåsar. Helst något fröbröd och helst med makrillitomatsås på.

• Om du var ett djur, vilket djur skulle det vara och varför?

En björn. Brunbjörn. De lever inte i en alltför stor flock. Och de går i ide. Gilla!

• Om du vann 1 miljon imorgon, vad är det allra första du skulle göra?
  
  
  Redan planerat: 100 00 var till B och L. 250 000 att betala av CSN-lån. 250 000 att betala av del av huslån. 50 000 spara. Resten till en resa för oss där jag faktiskt inte vände på varje slant, där jag för en gångs skull faktiskt kunde unna mig att handla något. Med den vetskapen att de avbetalade lånen gjorde möjligt för mig att fortsätta skänka de pengar jag skänker varje månad utan att det går ut över B och L.

• Beskriv dig själv så bra som möjligt med bara 3 ord

Passionerad, empatisk och strukturerad.

• Hur länge har du bloggat?

Sedan juni förra året.

• Om du fick kasta en tårta rätt i nyllet på valfri person, vem skulle det vara och varför?

Jag skulle med glädje kastat den rakt i nyllet på ”Han vi inte anser värdig benämnas med namn”. Han sitter inför rätta just nu för att ha avrättat en mängd människor vars enda brott var att kämpa för det samhället som ger honom rätten att få en rättegång. Djälva svin!!!!

• Vad gäller resor, föredrar du strand, skog/natur eller storstad?

Värme och sol. Men gärna en storstad (Budapest, London och Paris favoriter. New York och Los Angeles inte favoriter) eller en strand. Bryter gärna in med skog och natur, men inget campande eller husvagnande.

• Vilken frukt äter du helst?

KÖRSBÄR!!!! Helst jämt!!!!

• Vilken träningsform gillar du bäst och varför?

Älskar dans!!! I alla former! Jag mår väl av musik, av att uttrycka mig genom melodier. Oavsett vad jag gör, kan jag inte låta bli att göra det ”i takt med musiken” Är jag ute och springer, gör jag det i takt med musiken. Sitter jag på min älskade motionscykel, cyklar jag i takt. Det spritter i benen på mig i hissar med musik, i affärer med musik...

• Vilket skolämne tyckte du bäst om och varför?

Älskade historia. För att jag alltid fascinerats av dåets sammankoppling med nuet som påverkar framtiden.

De 11 frågorna. Nu skickar jag utmaningen vidare till följande 11 bloggare:

Astas

Bullmamman

Highlander

Pipan

Vardag med Pi

Sammelsurium

Kakaobönan

Majvors memoarer

Goldheart

Dianas Drömmar

Livskapitel

Dessa 11 frågor skulle jag vilja ha svar på:

• Om du fick besöka en historisk plats/händelse, vilken skulle det vara och varför?
• Om du vore av motsatt kön, vilken egenskap skulle du akta dig för att utveckla?
• Vilket råd har irriterat dig mest?
• Vilken filmkaraktär speglar din personlighet bäst?
• Vilken blomma föredrar du och varför?
• Vad är det äckligaste du ätit?
• Hur många par skor har du?
• Vad är det minst attraktiva med oss människor rent fysiskt?
• Om du kunde gå tillbaks i tiden och be någon om ursäkt – vem skulle det vara och varför?
• Vilket är ditt favoritgodis?
• Vad sover du i?

Sådär ja! Nu får ni sova så gott!  

Att återvinna

”Mitt liv är ett destillat av mina minnen” - smaka på det uttrycket. Så vackert. Så ödesmättat. Uttrycket fastnade hos mig för en bra räcka år sedan. Det har stannat kvar hos mig och fascinerat mig. Jag har sakta lyssnat på dess klang och försökt att till fullo förstå dess innebörd. Och till sist förstod jag. På mitt sätt.

Mitt liv är mina minnen. Det jag kommer ihåg och det jag kan förnimma och plocka fram. I bild, i dofter, i olika ljud. Men en sak som sedan dess slagit mig är att mina minnen är enbart baserade på mina sanningar. Och mina sanningar är bara sanna för mig. Ingen annan. Bara mig.

När det för första gången slog mig fullt ut, blev jag nästan förorättad. Lite rädd också. Vi satt och jämförde barndomsminnen och det som jag så klart kom ihåg och kunde beskriva in i minsta detalj gjorde de andra lite villrådiga. Så hade inte de kommit ihåg det. Visst, fragment av det stämde. Men inte allt.

De mindes i sin tur annat. Först kände jag mig lite bestulen på mitt minne. Propsade på att det jag mindes var 'sannast'... Under kvällens lopp lade vi ett minnespussel och jag insåg någonstans att ingen av oss mindes fel. Alls. Vi mindes bara olika delar och på olika sätt. För vi är olika. Existerar i olika sammanhang. Tycker olika saker är viktiga. Därför är saker och ting olika viktiga att komma ihåg. Så min sanning är inte mindre sann än din och din sanning är lika sann som min. Fast olik.

Sedan dess har jag uppriktigt varit fascinerad av människors sanningar och jag har börjat lyssna mer och mer. Alla historier har flera sanningar. Allt i historien har flera sanningar. Och ingen sanning är mer sann än den andra. I alla fall inte upplevelsen av sanningen. Man måste bara vara nyfiken på bakgrunden till receptionen av just den sanningen. Sätta den i en kontext, i ett sammanhang. Fascinerade. Och lärorikt.

Ha en underbar måndagsnatt!!

Att avsluta en musikutmaning

Så. Le grand finale. Vägs ände – slutet av musikutmaningen. Denna söndagskväll i maj 2012. Om lite drygt en vecka är det dags för ESC finalen, så det kan ju vara bra att jag blir klar någongång. Att jag inte håller på och dryftar detta på övertid.

Dagen har kommit med lite löfte om att våren trots allt inte är helt bortdriven. Att värmen KANSKE en gång - en vacker dag – kommer tillbaka. Så jag är nöjd. För mellan varven har jag faktiskt hunnit sitta lite på min altan. Inte gjort något särskilt. Lyssnat på lite musik. Funderat. Planerat. Tänkt en hel del tankar färdigt. Inte illa alls. Känner mig beredd på nästa vecka. Med andra ord så har denna söndag varit vacker. På flera sätt.

Nåväl. Den sista utmaningen: Ditt all time favoritband. Jösses! Det var inte lite det!! Och sanningen att säga har jag faktiskt inte en aning!! För en gångs skull känner jag att jag inte riktigt kan leverera.. Inte sådär helhjärtat i alla fall. Jo, nu vet jag!

Min sista ESC-låt blir ingen låt. Utan den här:

Sarah Dawn Finer för Sverige, 2012 med EBU-damen

Sov gott i söndagsnatten!

Att musikutmanas XXIX

Näst sista utmaningen – sedan är det fullföljt och klart. Inte för att det skulle ha hänt något om jag låtit bli att hålla hela utmaningen. Inget särskilt skulle ha inträffat och solen skulle ha fortsatt att gå upp varje morgon. Så är det. Men nu är jag den typ av människa som ändå klappar sig själv på axeln och tänker: ”Bra gjort Monika! Du höll det du gav dig in på!” Mycket underligt. Och konstigt.

Bästa låten på radio just nu. Är innehållet i denna näst sista utmaning. Och då känner jag att jag nog får välja ut en av årets ESC-låtar. Nu när vi hört dem alla. Jag skall avslöja vilken jag tycker är bäst. Och det är inte Loreens. Det svenska bidraget ÄR snorbra, och hon HAR en fantastisk röst. OCH chansen på att ta hem hela baletten. Helt ärligt. MEN. Jag kan INTE med scenshowen.. Tyvärr gott folk. Ber ödmjukast om ursäkt. Men jag tycker den är pinsam och utomordentligt fånig. Därför går den faktiskt bort. För mig.

Jag har fastnat för två andra. Den ena är det många som tror kommer hamna bland de bästa – den andra är det ingen som ens kommer ihåg:

Ivi Adamou för Cypern med ”La La Love” - tilltalar mitt tonårsjag som dansar en hel natt. Och morgon. Dessutom sjunger hon faktiskt bra live också.

Filipa Sousa för Portugal med ”Vida Minha” - tilltalar mitt melankoliska tango-jag. Varje vändning i sången känner jag med hela kroppen och jag har gåshud. Av välbehag.

Lyssna och njut – och var arga på mig för att jag inte älskar ”Euphoria”..

Att finnas i nuet, dået och framtiden

Var tar jag slut? När slutar jag att existera? Det vet jag inte. Men jag kan nog berätta för dig när du tar slut. När du slutar existera: Aldrig. Inte så länge jag andas och lever.

Ty, du tar inte slut bara för att du inte sitter bredvid mig. För att jag inte sitter bredvid dig. Din värme finns kvar på sätet här intill. Dina andetag lever i rummet du lämnat. Dina ord ringer i mina öron. Ditt sätt att ordlöst prata med mig dröjer sig för evigt kvar i luftens alla energivirvlar. Du har inte slutat existera.

Tro mig. Jag känner dig fortfarande. Kan minnas klangen i din röst. Ditt smittande skratt. Alla dina frågor. Din brådska. I detta nu kan jag höra dig ropa på mig. Fast jag sitter här. Utan dig. Dået har inga begränsningar vet du. Det lyder inte under samma regler som vi, känner inte samma ologiska logik som vi – det smälter lätt samman med nuet, med framtiden.

Oroa dig inte. Du slutar inte existera. Så länge jag lever och andas. För jag tänker fortsätta förmedla bilden av dig. Långt in i framtiden. Jag skall se på världen genom dina ögon. Lyssna till ditt skratt alla de gånger mitt eget inte räcker till. Jag skall tala med dig. I drömmarna kommer jag att berätta för dig. Om livet i framtiden. Om hur jag vakar över de dina.

Och du kommer att förstå att du aldrig kommer sluta existera. Inte så länge jag andas och lever.

Ha en fin fredagsnatt!!

Att musikutmanas XXVIII

”30 dagar av musik” är snart över. Då återställs ordningen här. Då har ESC 2012 förmodligen också varit och vi har en vinnare. Det har varit kul att minnas sig igenom gamla schlagerfinaler och tävlingar. Galna scenshower, tråkiga ballader, ännu galnare ickesångnummer och fantastiska, minnesvärda bidrag. Jag vet att många ondgör sig över röstningar – över kvalitéen med mera. Men mig rör det inte i ryggen. Jag köper spektaklet rätt av. Skrattar och njuter. Ibland tycker jag att låten som vinner verkligen är en vinnare – ibland stänger jag av tv:n i vredesmod. Bra och dåligt. Upp och ner.

Ikväll är det utmaning 28: Den sämsta sommardängan under 2000-talet. I ESC-form då.

Njaa, det går nog inte. För låten jag tänker på ikväll är verkligen inte dålig. Men. En sommardänga kan man verkligen påstå att det var. Och efter sååååå många lyssningar blev den något outhärdlig. Men när jag nu lyssnar på den – efter ett par års vila – kan jag återigen uppskatta den. Varsågoda:

Mihai Traistariu för Rumänien med ”Tornero” 2006

Sov gott och ha en fin fredag i morgon!

Att lyssna till klockor

Den sämre sortens klockor. De som bär med sig meddelanden om fara. Om ondska. De som klämtade i städerna när man upptäckte brand, de som ljöd genom gatorna när man siktat fienden. De som dovt bar med sig de sörjandes gråt upp till änglarna. Trots att deras uppgift var att bära budet om olyckor, ordlös gråt och krig, lovade de skydd. De köpte tid – varnade. Lovade en återförening på andra sidan ljuset. Därför var de också det aldrig sinande hoppets klockor.

Varningens klocka. Är mera olycksbådande. Den bär med sig förebud om en dyster framtid. Om stora offer som kommer att behövas. Ack, vad jag önskar att jag hade förmågan att redan på avstånd höra den klockan!! Inte bara helt plötsligt rycka till och förskräckt slå handen för öronen när den klämtande dånar rätt upp i ansiktet! Där och då, inser jag att jag ställs inför ett färdigt faktum. Det finns inte längre några val. Inga kanskejomeneventuelltsenare.

Jag TROR att jag kan vara på gränsen till lite trött. En aningens aning sådär. Rätta mig gärna om jag har fel. Jag har ett minne som jag stoltserar med. I alla lägen. Men. Följande två saker visar på att det börjar svika mig: L skulle på kalas i helgen. Som den heltidsarbetande mamma man nu är har man stenkoll på ALL tid. För att jämka alla måsten, träningar, tid att läsa högt, läxor, trädgård, matlagning, mys, matcher, sammandrag mm mm. Jag planera ofta in VARJE minut. Och passar på att göra något i farten med liksom – plockar in i skåp, torkar av damm, rättar till speglar, fyller på toapapper.. Jag lyckas nog klämma in en hel del på dygnets timmar.

Helgerna är välplanerade. För att hinna med allt som man inte annars hinner. Det spontana ni vet. Det där lilla extra. Jo tack. För att göra en lång historia kort skjutsade jag L till ett kalas en dag för sent!! Stod utanför huset innan 10 på förmiddagen och ingen var hemma!! En halv sekund tog det innan jag insåg vad jag gjort. En halv vecka har det tagit mig att förlåta mig själv. Jag som aldrig glömmer!!!

Men detta var en engångsföreteelse. Intalade jag mig. Till idag. Ty, min arbetskalender är HELT borta. Den med elevernas prov- och förhörsresultat. ALLA resultat. Den är borta. JAG TAPPAR ALDRIG BORT NÅGONTING!! NÅGONSIN!! Tills idag. Varningsklockorna dånar i mina öron. Det fortplantar sig genom hela kroppen. Undrar om jag kommer att lyssna?? Undrar just vad de vill säga? Va'?? Jag hör nog inte riktigt än.. För jag måste bara bli färdig med en sak... Innan jag hinner..

Ha en fin onsdagskväll!!

Att musikutmanas XXVII

En tröttsluthuvudvärkskväll. En lång dag. Kall dag. Med isande vindar. Mycket politik. Bra beslut. Beslut att fundera över. Vidare planering av festen. Telefonsamtal. Sms. Ännu mera möten. Skjutsa hit. Skjutsa dit. Skynda hit. Skynda dit. Klockan är nu snart halv tio. NU har jag satt mig ner. En liten stund. För jag är långt ifrån färdig med mina plikter och måsten.

Men. Jag har mina fina killar. Mycket kärlek och gos. Och. Det ÄR vår. Oavsett om jag fryser. Och är kall. Så egentligen är allt bra. Och jag har inget att beklaga mig över. Alls. Idag har jag dock fått ta ett beslut: jag måste sluta dubbelblogga. Därför deklarerar jag härmed att jag inte ämnar uppdatera min blogg på Ameliaportalen mera. Jag kommer att kika in – för att kunna följa dem jag följt. Men OM någon vill läsa mina abstrakta irrfärder, får man göra det på ergosummb.blogspot.se. Varmt välkomna i så fall dit.

Nog om det. Ikväll är det en utmaning som kräver en hel del fingertoppskänsla. En hel del takt och ton. Smärtsamt medveten om en blogginnas enorma förlust, känns denna kvälls utmaning lite.. fånig.. Därför ber jag om ursäkt. Men utmaningen lyder: Låt du vill ska spelas på din begravning.

Nu är det så att jag redan planerat min begravning. Skrivit i ”Det vita arkivet”. För jag vill inte att min bortgång lämnar mina anhöriga i svåra och jobbiga beslut. Beslut de kanske inte orkar ta. Just då och där. Därför har jag gjort det. Och muntligt förmedlat detta till min familj också. Omutifallatt. För man kan aldrig vara säker. Alls.

Så. Det finns faktisk EN ESC-låt som jag skulle kunna tänka mig att spela på min urnnedsättning, nämligen denna:

”Love in rewind” med Dino Merlin för Bosnien Hercegovina 2011 – underbar.

Därmed min goda läsare från Ameliabloggen – vi ses! Ni vet var jag finns! Och till alla: sov gott!

Att dansa i månens sken

Tankar som rör sig i en virvlande dans. Månen ångar på sin himmel. Kunde jag, skulle jag följa i trans – försvinna i stjärnornas vimmel. Lutar så huvudet lite på sned – viskar försiktigt mot månen: snälla skimmer, kom ta mig med! Låt mig lämna de kroppsliga lånen. Ty, däruppe verkar allt välsignat och lätt – helt och hållet förklarat. Kanske finge jag veta att fullkomligträtt – är en hemlighet månen bevarat.

Jo, det var nog lite så i natt. Trollbunden satt jag och kikade på månen. Försjönk i eoner av tankar. Lät mitt jag bli en del av det underliga dagsnattljuset. Det var ett perfekt ljus för att passa på att möta alla mina nära och kära som befinner sig bortom det. Ljuset. Jag strök min farmors knotiga virkningsfingrar, mötte min mormors blick över tvättbaljan. Jag lyssnade till min morfars vackra röst när vi tillsammans bad aftonbönen. I folkdansens virvlar hörde min farfars stolta stämma.

Jag mötte alla dem, vars händer jag hållit när deras egna ögon inte längre orkade se, alla dem som visste att jag vakade över deras barn, nu när de själva var borta. Jag hörde en vissling till hälsning från en ingift farbror. Såg hur han log. Jag såg dem i ögonen, de som jag inte kunnat rädda. Dem, vars inre glöd redan slocknat innan de träffat mig.

Jag såg annat också. Som kanske borde ha skrämt mig. Fyllt mig med ångest. Hörde ljud. Som kanske skulle ha fått mitt blod att isa. Men det rörde inte mig. Alls. För jag var omsluten av ett ljus. En kraft. Denna underliga natt. Och allt jag hörde och såg fyllde mig med lugn. Med ro. Med stjärnljus.

Var jag vaken? Drömde jag? Ja, inte vet jag. Jag vet bara att jag upplevde det. Och att jag somnade med ett leende på läpparna fram på morgonen, fullkomligt nöjd med att inte veta.

Sov gott alla!!