Att lämna spår

”Spåren som människor lämnar efter sig är alltför ofta ärr”. Stod det i en bok. Att istället för att lämna minnen efter sig, lämnar vi ärr: tar ett ödesdigert beslut för ett helt land, begår fruktansvärda brott, river en vacker byggnad för att smälla upp ett horribelt köpcenter. Det är ärr. Som är fula och infekterade.

Sedan så finns de andra ärren. De vi bär med stolthet. Och vårdar ömt. Ärret efter ett kejsarsnitt, ärret på benet som vittnar om den gången vi lärde oss cykla, eller ärret på vårt hörselminne av ett vackert gåshudstal.

Jo, visst är det så. Att vi kanske inte lämnar minnen efter oss. Att vi inte blir ihågkomna för något minnesvärt vi gjort, utan för något minnesvärt som hänt oss, för något minnesvärt vi sett. Helt enkelt, för de ärr vi lämnat. På gott och ont. I någons hjärta, på någons hud, i ytan på vår natur. Så lämnar vi ärr.

Om det nu känns viktigt att lämna spår. För andra. Jag är fullt upptagen med att lämna så ytliga ärr som möjligt.