Summa sidvisningar

2013-11-24

Att recensera "Förr eller senare exploderar jag" av John Green




Hmm. Jag måste tillåta mig ett hmm. Ty jag är ytterst tudelad. Till förbannelse tudelad. För när jag skyndar ut till torget i lilla Bloggdala för att möta upp mina grannar och medläsare, kan jag fortfarande inte formulera en fast åsikt. Den fluktuerar. Ovanligt mycket.

John Green har skrivit en ungdomsbok. Som berör och dröjer sig kvar. Han har behandlat sina läsare med allra högsta respekt, inte fördummat dem genom billiga tricks och knep, utan skapat ordmagi för tonåringar. Boken är full av fantastiska citat, som en ungdomshandbok i hur man lever det liv som faktiskt inte alls är rättvist. Och det skall han ha all respekt för. Men.

Som lärare i svenska, med många litteraturpoäng, har jag läst denna typ av bok förr. Tack och lov finns många fantastiska författare som vördar sin målgrupp och som skapat konstverk för de hungrande tonåringarna. 2008 utkom en bok (”Innan jag dör” av Jenny Downham) väldigt lik denna. Före det, 2007, skrevs ett fantastiskt filmmanus (Juno) med samma typ av briljanta citat och ytterligare filmer har gjorts. Så jag blir inte helt bergtagen. Även om jag tycker om.

Green har skrivit en bok om Hazel. Och om Augustus. Och om cancer. Hazel är sjutton år och lever med en obotlig cancer som sakta äter upp hennes lungor. Augustus tillhör den låga 20% som blivit friskförklarad från sin cancerform. Och de blir själsfränder. Såklart. Och de är sååå unika och speciella. Så klart. Och just deras vänskap är ”one of a kind”. Så klart. Och visst gråter man. Så klart.

För vad är en dödlig sjukdom hos ett barn om inte berörande och sorglig? Orättvist och otroligt rörande? Och vad är en första förälskelse, om inte allomfattande? Minnesvärd och slukande? Green har dock tecknat också bipersonerna väl. Givit dem mer djup än många andra författare hade gjort. Och i en bihandling i boken, väver han också skickligt in en parallell historia som trots likheterna med huvudhandlingen är diametralt annorlunda. Vackert så.


Alltså. Vad tycker jag nu? Låt oss säga så här: jag har den hemma, både på svenska och på originalspråk. Och jag tycker de är värda pengarna jag betalt. Absolut. Kommer jag att rekommendera den? Ja. För det är en välskriven bok. Men. Om jag vill läsa vackra citat håller jag mig till min ”all-time-favorite”: ”Igelkottens Elegans” av Muriel Barbery.

6 kommentarer:

  1. Jag tror vår känsla var ganska lik även om vi formulerade den olikt. För du är lärare och jag "bara" läsare. Kul att läsa iaf. Har längtat (som vanligt) efter att få recensera och ta del av er andra. Kram

    SvaraRadera
  2. Jag klarar inte sådana böcker än eftersom ju min syster dog alldeles för tidigt i just cancer. Men det är ett intressant ämne och nödvändigt tror jag. Jag jobbar med en massa elever i 20-årsåldern nu som helt enkelt inte tror att de kommer att leva särskilt länge, och om de gör det så kommer det i alla fall inte att gå något bra. Man undrar ju vad vi som samhälle gjort med den generationen som bara ser mörker fast de borde vara i den odödliga fasen i sina liv.

    SvaraRadera
  3. Ja, jag tror inte heller jag hade gillat den. Jag vill bli överraskad eller ivägsvept. Inte bara läsa en bra bok.

    Nu har jag börjar med nya bloggen förresten, välkommen ;)
    fd wildrose

    SvaraRadera
  4. Ja, den är skriven efter mallen. Redan i första kapitlet förstår läsaren vad som ska hända, tragik på hög nivå. Jag grät floder, men det berodde mer på mamma än på boken. Jag är inte så förtrollad av hans stil, jag tycker han blir kantig och förutsägbar ibland, och det retade mig. En bok jag önskat jag aldrig läst, och det händer inte ofta... Vilken tur att du gjort upp en brasa åt oss och att Asta hade med sig varm choklad, då fick jag i alla fall ut lite av den här boken med...

    SvaraRadera
  5. Låter ändå som en bra bok. Fast ju mer man läser, ju mer kräsen känns det som att man blir både med språkvård och story. Kram!

    SvaraRadera
  6. Tycker mkt det är just karaktärerna som gör det och att även bipersonerna just får ta plats.
    Som jag nyss skrev hos Asta tror jag den här boken tillhör de ungdomsböcker som ungdomar älskar, vissa ungdomsböcker kan handla om ungdomar men passar alla åldrar, andra är just sådana man behöver vara ungdom själv för att älska lika högt (som barn- och ungdomsbibliotekarie ligger man nog utanför den normen...) :)

    SvaraRadera