Att ödelägga

Om jag någon gång tappar masken och börjar stamma – snälla, låtsas att du inte ser eller hör.

Om jag någon gång slungar ur mig mindre genomtänkta kraftord som osar av förnedrande förminskningar – snälla, bry dig inte om att svara mig eller tillrättavisa mig.

Om jag någon gång försöker för mycket och blir klängigt påträngande i min uppmärksamhet – snälla, håna mig inte öppet.

Ty, när jag tappar masken är jag mänsklig – det är mig du ser.

När jag hädar eller svär, är jag tvungen att rasa för att inte implodera – lyssna på mig bortom mina ord, det finns en anledning.

När jag är för på och för mycket, är jag det för att jag vill säkerställa att du mår väl – det är min omtänksamhet.

Men det går mycket snabbt att ödelägga mig. Se mig rakt i ögonen med kall blick. Och jag besvärar dig inte mer.