Att parafrasera

Att skriva om utan att förvanska grundtankarna i en text. Att omskriva, misstolka, ironisera, lägga ut texten kring eller förvanska. Men också att uttrycka, återge och formulera. Det är inte helt enkelt. När det är så tvetydigt. Vad det är du gör med min person.

Det har slagit mig flera gånger under början av veckan här. Att mitt jag är satt under parafrasering. Gjord på håll och utan att jag kan påverka. Men så är det konstant och alltid. Oavsett vad man gör eller lever, parafraseringen pågår konstant. Ty den enes sanning är ju mycket sällan den andres. Man minns i olika skikt, med olika ögon, olika tidigare erfarenheter och olika historia. I de bästa fall kan man vara överens om resultatet åtminstone. Men inte alltid.    

Är inte överens med resultatet denna gång. Inte alls. Mest på grund av oviljan att synkronisera versioner och oförmågan att använda sig av den mildare parafraseringen. I den mildare versionen kan man se uppfattningen jag har, om mig själv, de dagar jag är god mot mig. Och den finns ingenstans att finna.

Hur det än må vara med din sanning om mig, applicera den blott på mig. Inte på någon annan. Inte på dem i min närhet som jag älskar. Låt mig stå för mina tilldelade personlighetsdrag – låt ingen annan få betala för dem. Kräv din amortering av mig. Personligen. Ligg inte och muttra i diken likt en grälsjuk tjattrande, vingklippt skata. Kom och kräv din återbetalning. Nu när du ändå inför världen parafraserar mig ideligen.