Att recensera "Örfilen" av Christos Tsiolkas

Så ÄNTLIGEN var denna bok färdigläst! Äntligen. Christos Tsiolkas ”Örfilen” har verkligen krävt sin tribut. Då man samlades på Bloggdalas torg på vårvintern, hade jag inte hunnit läsa den. Därför smög jag mig förbi torget, dold i en stor sjal, med snabba steg, för att undvika att höra vad de andra tyckte om boken. Det skulle kännas lite som fusk – att lyssna på de andras recensioner, medan jag själv kämpade med boken. Det skulle varit lite som att låna deras åsikter om berättelsen, för att jag inte orkade forma egna. Men nu, äntligen, kan jag formulera mina egna. Därför släpper jag ut mina ord i en ström mot torget till för var och en att fånga.

Jag hade inga som helst förutfattade meningar om boken innan, visste inte ens att den tydligen gått som TV-serie och jag hade inte läst något om författaren. Nu efteråt har jag förstått att den höjts till skyarna och varit en otroligt framgångsrik bok. Tsiolkas har skrivit fler böcker, detta är inte hans första. Han är född och uppvuxen i Melbourne, Australien av grekiska, immigrerande föräldrar. Allt detta har betydelse i boken.

Boken utspelar sig i nutid. Det är en stor grillfest hemma hos Hector och hans fru Aisha och de har bjudit in familj, vänner och arbetskamrater. Hectors föräldrar; det grekiska paret Manolis och Roula, Hectors kusin Harry med familj, Aishas bror Ravi, hennes arbetskamrater och hennes två bästa väninnor, Rosie och Anouk med respektive och barn är några av de inbjudna. Så händer det något som karvar sig in i själarna på de flesta festdeltagare och som ställer en massa saker på sin spets: Harry ger 4-åriga Hugo, Rosies och Garys son, en örfil.

Tsiolkas för sedan bokens berättelse framåt med hjälp av 8 olika berättarröster, manliga och kvinnliga och allt mellan 17 och 68 år. Han är en skicklig berättare och fångar tonen väl hos de olika karaktärerna. Han tecknar personporträtt och man ömmar än för den ena, än för den andre karaktären. Han bjuder in läsaren i allas olika tankar, i deras olika referenser och erfarenheter, så till den milda grad att man till sist inte riktigt vet vem man sympatiserar med och varför.

Ja, Tsiolkas är skicklig. Men det betyder inte att jag tycker boken är bra, eller ”så underbar” som vissa större recensenter tydligen tyckt den var. Jag blir mäkta irriterad många gånger. Över hur viktigt alla karaktärerna tycker det är att knulla. Över hur lätt och enkelt de gärna drogar sig. Och också över att skönhet i boken ENBART innebär (för kvinnornas del) slät och ungdomlig hy. Jösses!! Där blir det tyvärr väldigt tydligt att författaren är en man.

Kanske beror det på att jag inte känner igen mig i den nutid som porträtteras i boken, det faktum att jag inte kan ta historien till mig. För det är viktiga ämnen som tas upp. Barnmisshandel, homosexualitet, övergrepp, invandring, assimilering och rasism. Men jag tycker att Tsiolkas smiter ifrån sina viktiga ämnen. Han slänger ut dem till läsaren utan någon som helst tanke. Bara som ett ”ojvadjagärkoolsomlyfterlitetyngreämnenochspetsarmedsexochdroger”. Jag blir förbannad. Men å andra sidan behöver jag ju inte läsa om jag inte vill.

Vad själva örfilen anbelangar blir jag mäkta irriterad över att man kallar det barnmisshandel. Ja – man skall inte slå barn. Men barnets mamma, Rosie, gör Hugo mycket mera illa genom sin fruktansvärda barnuppfostran. Jag har föga över för människor som lever enbart genom sina barn. Barnen är egna människor, med rätt till eget liv. De är INTE till för att förverkliga föräldrarnas taffliga skitliv.

De båda tonåringarna som porträtteras fascinerar mig och gör mig vansinnig: varför ljuga hela j*a tiden??? Va??? Jag ljög inte när jag var tonåring. Och de flesta tonåringar jag känner gör det faktiskt inte heller till den grad de gör i boken. Varför förstör man någon annans liv? Och varför kan man inte porträttera någon mindre skadad människa i en bok som denna? Nej, tyvärr blir jag faktiskt enbart mäkta irriterad. Över det mesta. Och lite sorgsen. Över hur otroligt lite människorna i boken faktiskt har förmågan att förstå varandra. Att ta in de andras sätt att se på saker och ting. När någon av karaktärerna faktiskt gör det, ser de det som att de ”kompromissar med sina egna önskemål”. Sorgligt. Men kanske Tsiolkas ÄR så sorglig? Det lär jag i så fall aldrig få veta.

Så visst, läs boken om du vill. Men som jag har förstått det var TV-serien sevärd. Se då hellre den. Det tar kortare tid.