Att stå i förklarande ljus

Inte trodde jag att det hade så stor betydelse. Det här med ljuset. Solens ljus. Innan, då, före insikten, tillbad jag värmen. Trodde det var sommarens värme som genererade min kraft, som var det som fick den vackra Ego att växa. Den Ego som var god – på riktigt. Som var storsint – på sant.

Inte trodde jag att det hade så stor betydelse. Det här med ljuset. För inte var det värmen som egentligen betydde något. Det var solens smekning mot en mörkertrött kind - Solens ljumma strålar, som lyste upp. Som fick fula, mörka, fuktindränkta tankar att rämna. Som lämnade ett nyssendå och ett mycketlängesedandå badande i förlåtande ljus.

Inte trodde jag att det hade så stor betydelse. Det här med ljuset. För plötsligt framstod sommarens värme som en sjuk, dallrande hetta. Förvisso, bara för en kort sekund, ty värmen är en kär vän, men ändå stod det så klart – det är ljuset det handlar om.

I ljuset ter sig de små sakerna just små. Det onda gör mindre ont. Minnena blir goda och skratten mer äkta. Färre saker syns hotfulla vid horisonten. Inte för att dessa inte finns – utan för att ljuset fyller mig med kraft. Med glädje. Med ork och med förtröstan. Må era dagar vara ljusa! För att bättre orka med mörkret.