Att betrakta

Betrakta er. Det vackraste som finns. Otaliga är de gånger då jag slås av det vidunderligt fantastiska som är ni. Det övergår allt mitt förstånd hur tidernas himlar kunnat sammanstråla i just er två. Och dessutom förlänat mig den stora gåvan att få låna er en tid. Mina söner.

Försök att ta in det – att ni är gjorda av stjärnsoft och tillhörande en helt annan verklighet. Ni kan inte vara komna av något så simpelt som mig. Ni är något så mycket större, vackrare och godare. Mina söner.

Alla söner och döttrar är det vackraste en mor kan ha – men jag dristar mig till att påstå att just jag fått de bästa. Hur det anstår mig att åberopa en sådan sanning? Enkelt: genom att få bevittna den kärleken ni har till varandra.

Ty, blod är inte tjockare än vatten. Även om vi människor hade tyckt att saker och ting vore enklare om det vore så. Vi väljer inte våra närmaste, våra blodsband utan många gånger står vi ut. Enbart. Och därför, därför är er omaskerade omtanke om varandra det vackraste jag sett.

Benjamin, en finare storebror är svår att finna. Hur du tar dig tid att förklara saker och ting för lillebror, hur du alltid vill ha en godnattkram av honom, hur du alltid bekymrad betraktar honom om han är ledsen. Leon, en mer hängiven lillebror kan man inte hitta. Hur du tröstar din bror om han är trött eller uppgiven, hur du fnissande kittlar honom glad, hur det första du gör, när du kommer hem, är att fråga efter honom. Det är vackert. Obeskrivligt vackert.

Mina söner. Storebror och lillebror. Som båda lever för varandra och som så öppet och självklart erkänner det. Det är stjärnstoft. Det är vidunderligt vackert. Det övergår min hjärnas förstånd. Men mitt hjärta förstår. Och det räcker så bra.