Att förstå människan

Han frågade mig. Min lille 10-åring. Om människan. Vi hade precis ätit en typisk sommarlovs kvällsvard. Junikvällen var tryckande varm men molnig. Och han frågade mig om minnesceremonin på fredag. Den för Srebrenicas offer. Och jag berättade.

Jag berättade vad som hade hänt då – bara fem år innan hans storebror föddes, samma år som hans pappa och jag gifte oss. Jag berättade om kriget på Balkan. Om ett land som hette Jugoslavien. Och där det blev krig. Landet som hans pappa flytt från. Där hans farmor bor. Han frågade om de husen vi sett. De med kulhål. Om gropen i jordhögen, där hans farmor gömt sig.

Och jag berättade om soldaterna som kom till Srebrenica. Om hur FN misslyckades med att skydda människorna där. Om hatet. Om vad vi människor är. Ty, när vi människor finns, behövs det inga uppdiktade monster, zoombies eller aliens. Det räcker så bra med oss. Och det vi kan åstadkomma.

Han drog efter andan. Och sa att han blir mer och mer sorgsen över mänskligheten. Att han trodde att det bara var Hitler och hans nazister som varit sådana. Och kanske Boko Haram och Isis. Men han blev ledsen nu. När det liksom inte fanns ett slut.

Så jag berättade för honom om att lika ond som människan kan vara, lika fantastisk och osjälvisk kan hon vara. Jag berättade om mannen som räddade 800 judiska barn, jag berättade om nazisten Schindler, om motståndsrörelsen Vita Rosen och om den polska kvinna som hade tillgång till gettot i Warszawa. Jag berättade om Raul Wallenberg.

Och jag berättade att vi alla kommer att ställas inför ett val – att bry oss eller inte. För jag berättade också om mannen som sa att ”den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad” Alltså har vi alla ett val vi kan göra. Det är det som skiljer oss från djuren. Ett val.