Att älska

”Och störst av allt är kärleken..” Det spelar ingen roll. Att jag inte är troende. Ty orden är sanna: ”störst av allt är kärleken”. Och varje gång jag hör dem högtidligt uttalas, drar jag efter andan i andakt.

För kärleken är störst. Den delade kärleken, den man har tillsammans med någon. Den är störst. Den fria, glada och givmilda kärleken. Den som inte stänger in och förminskar. Tvingar och hånar.

Min största kärlek är mina två söner. Så otroligt vackra och kloka. Snälla och empatiska. Starka och självständiga. Det finns inget vackrare än att få lov att betrakta dem. Att mötas av deras leenden och att få hålla om dem. De är det enda dyrbara jag har. Oavsett vad jag äger och vem jag än är.

Jag älskar också livet. Människan. Vår förmåga och oförmåga att ta in saker och ting. Det fantastiska i hur mycket otroligt vackert vi kan åstadkomma och det vanvettigt sorgliga i hur mycket ont vi kan göra varandra. Den kärleken är svårare. Mera krävande.

Kärleken. Att älska. Tänk om vi människor bara kunde bestämma oss för att hålla oss till det? Att älska. Livet och varandra. ”Och störst av allt är kärleken.."