Ibland vill jag inte lyssna. Inte höra det som viskas om i alla skrymslen och vrår. Vad är sant? Vad är mindre sant? Är det därför jag inte orkar lyssna - för att alltför mycket ansvar läggs på mig att avgöra sanningshalten i bruset? Förmodligen är det så. Och det är därför jag slår dövörat till.
Ibland verkar människan ha slutat lyssna. De orkar inte sortera i alla pockande, lockande ljud som når deras öra. De vill inte behöva fundera på om det de lyssnar till är sant eller inte. De vill bara lyssna. Är det månne därför människan lämnar åt andra att ta vikitga beslut? Lämnar åt andra att köpa deras röst, att göra sina röster hörda. Människan slår dövörat till.
För det är enklare. I dagens svallvågor av brus. Av information, kvalifikationer, statistik, utredningar och undersökningar. Av teorier, forskningsrapporter och utsagor. Av krumelurer och hattifnattar. Och annat gegg. Då är det enklare att inte lyssna. För då har man ingenting hört. Och kan inte ställas till ansvar.
Det värsta är att mitt dövöra kan läsa på läppar. Så mina ögon hör. Och jag kan ställas inför ansvar.
Min kropp reagerar otroligt intressant på brus i omvärlden nu när jag är sjuk. Om det blir för många måsten börjar jag gäspa och somnar snabbt. Om det blir för mycket ljudintryck slår det lock för mina öron och blir det för många synintryck så får jag tunnelseende. Dock försöker jag ändå vara aktiv med feminism och antirasism, tack för att du stöttade mig på fejjan idag!
SvaraRaderaKänner så igen mig i det Freja skriver men ändå försöker jag sovra det som känns viktigt.
SvaraRaderaKram och ha en toppendag!
Sant, strutsmentaliteten breder ut sig. Vad det än gäller. Tyvärr.
SvaraRadera