Att nonsensskriva

Ikväll har min huvudsakliga tanke varit: NEJ!! Apa också!! (I vår familj svär vi inte, men att säga ”apa också” är ok. Eller ”fasiken”. Eller ”jädrar i min låda”) *garvar*

Idag och i kväll har jag verkligen varit vansinnigt ytlig och ytterst fånig. Inte likt mig ett enda dugg. Jag brukar ytterst sällan bry mig väldigt mycket om hur jag ser ut. Javisst, jag vill vara ”hel och ren” och inte lukta svett. Men för övrigt är det inte hela världen om jag går osminkad till jobbet eller om jag använder samma tröja två dagar i följd. Sådant är petitesser då jag är övertygad om att ingen ändå SER mig. Folk SER min roll. Min yrkesroll, mammaroll etc. De SER sällan mig. Otroligt skönt.

Men idag har jag ägnat oproportionerligt med tid för lite ytlig självömkan: jag har varit och klippt mig och färgat in mörka slingor i mitt hår. I åtta års tid har jag varit platinablond. Året innan dess hade jag ljusa slingor i råttfärgat hår. Så blev mitt hår långt och en dag cyklade jag bakom en kvinna i min ålder som hade samma blekning som jag och lika långt. Det var skitfult. Såg väldigt ansträngt ut och håret var slitet och pissgult på sina ställen. Jag bestämde mig för att klippa av allt mitt där och då. Sådär kunde jag ju inte se ut!

Jag klippte mig då i en fruktansvärt missklädsam page. Men jag stod bara ut med den i ett halvår. Så klippte jag håret helt kort. Fortfarande platinablont. Och jag blekte utväxten varannan vecka. Tills jag kände att jag faktiskt tyckte det var onödigt tid att lägga ner på något sådant fånigt som hår. Så jag lät utväxten vara.

Under dessa år och förmodligen med lite hjälp av kemikalierna i blekningen, har mitt hår antagit en rätt mörk smutsgrå färg. Med väldigt mycket silvergrått i. En konstig ickefärg, svår att placera. Återigen, inget som jag bryr mig särskilt mycket om, men så bestämde jag mig för att låta håret växa ut. Lite sådär axellångt. Och då ville jag inte ha det platinablont längre – med minnet av den cyklande kvinnan fullt tydligt framför ögonen – utan jag bestämde mig för att göra ett försök att färga håret lite halvvägs mot min egen hårfärg.

Det blev fult. Riktigt fult. Frisörskan var jätteduktig och lyckades få till en bra, kall färg, för mitt hår, men jag trivs inte alls. Tyvärr. Och det skaver i mig att jag bryr mig så förhärdat mycket. Jag borde stå över sådana saker. Jag borde verkligen bry mig om sådant som spelar roll. Inte mitt fåniga hår.

Min man och jag var på Coop och handlade. Där mötte vi helt snabbt min mamma. Hon stirrade på mig och utan ett ord nöp hon lite i mitt hår: ”Jaha! Vad har du gjort?! Nu är du ju lika i grå i håret som han”, sa hon och pekade på min man. Och inget mer. Och jag tycker nog allt att det säger allt. Trots att min man faktiskt är ursnygg i håret. Men jag kanske inte skall se ut som en man?

Nåväl. Milleniets mest meningslösa inlägg.

För en månad sedan 

Nu - i kväll