Att tankevindla

Ännu en vindlande korridor. En dörr jag inte sett förr. En trappa ut mot en alternativ ingång. En gammal garverifabrik. Som lever sitt eget liv. Trappan som nötts av många tusentals fötter, nöts nu knappt av någon. Av mig, och några andra vilsna lärare bara.

Hur tänkte arkitekten när hen placerade de små, kvadratiska fönstren så? Föll ljuset månne på någon storslagen tavla? Var tanken att denna bortglömda entré skulle symbolisera något stort och kraftfullt? Idag ligger en halväten klubba fastklibbad på ett av trappstegen. Av fantastiska tankar syns föga.

I de delar som är avstängda, hur var livet på fabriksgolvet? Innan det blev skola? Innan andra typer av kamper utkämpades? Suckades det då också? Revs håren på huvuden i förtvivlan även då? Det gjordes det säkert, men av andra anledningar. Och förmodligen skrattades det också, då som nu.

Hur många är inte de språng och prång som glömts bort? Som byggts in, byggts till, täckts över och gjorts om? Vad gjordes då, i ett närmare förflutet och ett nästanalldelesnyss? Jag känner hur byggnaden svarar med en trött, dammig viskning: ”inget av det spelar någon roll – låt mig vila i eftermiddagssolen” Tyst stänger jag dörren om den och i tanken klappar jag den ömt på kinden. Vila nu, i morgon är en ny skoldag.