Summa sidvisningar

2014-09-18

Att mellanakta

Det finns mycket stort – och viktigt – att tycka till om och fundera kring i vår värld. Detta inlägg är inte ett sådant. Det är en produkt av en läst artikel i morse. Och en tidigare förbjuden tanke. Så låt mig blotta min strupe.
I dagens lokala morgontidning fanns ett fint reportage om en väns dotter. En fantastisk tjej som tillbringat ett skolår i Japan. Nu, när hon är tillbaka i Sverige igen, berättar hon om sina upplevelser. Hur hon tog beslutet att åka på egen hand, hur hon skickade in ansökan om stipendium, om livet hos fyra olika värdfamiljer och om skolan hon gick på.
Hon berättar om att ett sätt att förbereda sig var att lära sig japanska på hennes svenska gymnasieskola. Och det är här mina förbjudna tankar får vatten på sin kvarn. För i mitt huvud kopplar jag direkt till ett tv-program som jag faktiskt tycker om att titta på med jämna mellanrum. ”Spårlöst” eller ”Spårlöst försvunnen”.
Programmet handlar om adopterade som söker sina rötter. Som med hjälp av redaktionen och en tolk, försöker finna spår av den biologiska familjen. Sökandet och återföreningarna är hjärtskärande. De engagerar. MEN. Jag blir hemligt förbannad allt som oftast.
De åker till jordens alla hörn. Och så länge är det väl. Ofta berättar den som söker att hen många gånger känt en längtan till något odefinierbart, att hen känt sig annorlunda och utanför och att något saknats. Vid återföreningarna känner de sig hela igen. Detta kan vara fullt förståeligt. Jag känner inte dessa människor och har ingen aning om – mer än det som skymtas i programmet – hur deras uppväxt i Sverige varit.
Men, så kommer då det här ”men-et”: varför i hela friden har man inte då försökt lära sig språket i det land som man blivit adopterad ifrån??? Om man nu längtat så? Letat så? Många gånger åker programmet till Sydamerika. Där talar man spanska eller portugisiska. Båda språken är lättillgängliga att lära sig i Sverige. Man åker till Tyskland, Australien, länderna på Balkan, Rumänien, Thailand och Filipinerna. Alla dessa språk finns det lärare för i Sverige!! Varför lär man sig inte språket?? Åtminstone tillräckligt för att kunna hälsa på sin biologiska familj? Tillräckligt för att uttrycka saknad? Kunna ställa frågor? Då hade tolken enbart behövts för kontakten med myndigheterna, för vilket det krävs ett mera avancerat språk.
Ja, det är min förbjudna tanke. Att jag faktiskt blir irriterad över att de sökande inte har orkat lära sig språket. Då de ju så uppenbarligen burit på en längtan. Saknad. Och då det ju i Sverige finns alla möjligheter att lära sig ett annat språk. Precis som min väninnas dotter lärde sig japanska. För att kunna tala med sina nya klasskamrater och värdfamiljer..

Så. Varsågoda och hugg mig.

7 kommentarer:

  1. Det har själv aldrig slagit mig....men när du säger det så. Kram!

    SvaraRadera
  2. Ja jag har tänkt på det ibland jag med. Nu ser jag inte de programmen men jag vet ju vad de handlar om. Klart, vissa har svårt för språk, andra kanske inte vet nationaliteten på sina ursprungliga föräldrar men några måste ju veta och några måste ju kunna lära sig språk. Svår fråga/tanke. Jag har en annan invändning mot sådana där program som kanske är lika "förbjuden". det är att föräldern i fråga kanske inte alls vill bli hittad. Jag tänker på pappor till barn där mamman sagt sig inte kunna bli gravid, sagt sig ha skydd men ändå blivit gravida och behållit barnet utan pappans vetskap eller till och med mot pappans vilja. Och sen när barnet vill hitta sin pappa som aldrig ville bli pappa... ja det kan skada en hel del. Svårt det med.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller absolut med dig! Har tänkt också det många gånger.. Att det faktiskt kan vara så. Och så har jag funderat över olika anledningar till att man sedan i programmet kanske känner sig "tvungen" att tacka ja till att träffas.. Men sådant har säkert tv-teamet koll på.. Eller? Med språken tänker jag att den adopterade i alla fall i programmet själv vet vilket land hen är adopterad ifrån. Det finns papper från barnhem etc. Då kan man kanske lista ut vilket språk som talas? Men visst är det så - en del har säkert svårt att lära sig ett nytt språk, men kanske man kan försöka? Lite? Men ja, jag irriterar mig onödigt mycket på detta..

      Radera
  3. Jag klarar inte av att se det programmet, det blir alldeles för känslosamt för mig. Jag har en bekant med tre adopterade barn (från Korea) och sen ett biologiskt på slutet. Äldsta barnet ville söka upp sin biologiska familj när hen blivit 20, och lyckades. Det visade sig att hela familjen fanns tillgänglig intakt, med både äldre och yngre syskon. Att just hen blivt bortadopterad berodde på att hen varit väldigt sjuk när hen var liten och nunnorna som drev sjukhuset övertalade (läs tvingade, eftersom det på sätt och vis villkorade vården) föräldrarna att lämna in hen för adoption för att hen skulle få "ett bättre liv". Det var traumatiskt på så många sätt, för hen, för de biologiska föräldrarna och för hens adoptivmamma (pappan var död sedan några år) att det inte fanns utrymme för så mycket tankar om språk och kultur, bara känslor.

    Jag lägger inga krav på att lära sig språket, jag tänker att det kan finnas så mycket oro och ångest och skuldkänslor i att söka sina biologiska föräldrar, att språket blir dör svårt att ta till sig. Tänk om jag inte hittar dem? Tänk om de inte vill träffa mig? Tänk om jag sårar mina adoptivföräldrar? Tänk om omgivningen slutar se mig som svensk? Tänk om jag slutar att se mig som svensk, vem är jag då? Livet är så mycket svårare än för oss som inte är adopterade att jag inte vill lägga några som helst ytterligare bördor på dem...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Usch ja, visst är det många gånger jobbigt att titta och många av mina vänner och bekanta som är adopterade eller har adopterat tycker så också.

      Det är så otroligt olika situation för dem alla. I en familj har adoptiv föräldrarna gått "all in" och själva lärt sig språket deras två barn skulle ha vuxit upp med. I en annan familj ville de först inte ens berätta att barnen var adopterade från Rumänien. Det där kan verkligen vara otroligt olika. Och inget sätt är rätt eller fel..

      Jag, som växte upp med ett språk till tycker att det är en enorm rikedom. Medan andra i min närhet har känt det som ett ok och som ett stigma. Och det är förmodligen därför som jag känner det som en "förbjuden tanke" - något jag kanske inte borde känna, men gör det i alla fall..

      Kram och ha en finfin helg!

      Radera
  4. Kul att du är tillbaka.
    Måste erkänna att jag inte funderat över det dilemmat då jag inte ser dessa program!
    Kram

    SvaraRadera
  5. Jag håller helt med dig, de kan väl som sagt åtminstone lära sig, hej, jag heter... Vad heter du? Ja, nej, tack lite turistfraser! Men vad vet jag är inte i deras situation men som sagt ofta är det spanska och det kan du ju läsa från rätt låg ålder i Sverige .
    Ja ja..

    Ha en lugn helg! Kram

    SvaraRadera