Att mellanakta

Det finns mycket stort – och viktigt – att tycka till om och fundera kring i vår värld. Detta inlägg är inte ett sådant. Det är en produkt av en läst artikel i morse. Och en tidigare förbjuden tanke. Så låt mig blotta min strupe.

I dagens lokala morgontidning fanns ett fint reportage om en väns dotter. En fantastisk tjej som tillbringat ett skolår i Japan. Nu, när hon är tillbaka i Sverige igen, berättar hon om sina upplevelser. Hur hon tog beslutet att åka på egen hand, hur hon skickade in ansökan om stipendium, om livet hos fyra olika värdfamiljer och om skolan hon gick på.

Hon berättar om att ett sätt att förbereda sig var att lära sig japanska på hennes svenska gymnasieskola. Och det är här mina förbjudna tankar får vatten på sin kvarn. För i mitt huvud kopplar jag direkt till ett tv-program som jag faktiskt tycker om att titta på med jämna mellanrum. ”Spårlöst” eller ”Spårlöst försvunnen”.

Programmet handlar om adopterade som söker sina rötter. Som med hjälp av redaktionen och en tolk, försöker finna spår av den biologiska familjen. Sökandet och återföreningarna är hjärtskärande. De engagerar. MEN. Jag blir hemligt förbannad allt som oftast.

De åker till jordens alla hörn. Och så länge är det väl. Ofta berättar den som söker att hen många gånger känt en längtan till något odefinierbart, att hen känt sig annorlunda och utanför och att något saknats. Vid återföreningarna känner de sig hela igen. Detta kan vara fullt förståeligt. Jag känner inte dessa människor och har ingen aning om – mer än det som skymtas i programmet – hur deras uppväxt i Sverige varit.

Men, så kommer då det här ”men-et”: varför i hela friden har man inte då försökt lära sig språket i det land som man blivit adopterad ifrån??? Om man nu längtat så? Letat så? Många gånger åker programmet till Sydamerika. Där talar man spanska eller portugisiska. Båda språken är lättillgängliga att lära sig i Sverige. Man åker till Tyskland, Australien, länderna på Balkan, Rumänien, Thailand och Filipinerna. Alla dessa språk finns det lärare för i Sverige!! Varför lär man sig inte språket?? Åtminstone tillräckligt för att kunna hälsa på sin biologiska familj? Tillräckligt för att uttrycka saknad? Kunna ställa frågor? Då hade tolken enbart behövts för kontakten med myndigheterna, för vilket det krävs ett mera avancerat språk.

Ja, det är min förbjudna tanke. Att jag faktiskt blir irriterad över att de sökande inte har orkat lära sig språket. Då de ju så uppenbarligen burit på en längtan. Saknad. Och då det ju i Sverige finns alla möjligheter att lära sig ett annat språk. Precis som min väninnas dotter lärde sig japanska. För att kunna tala med sina nya klasskamrater och värdfamiljer..

Så. Varsågoda och hugg mig.