Att höstkura

Det spelar ingen roll hur mycket jag vill hålla den kvar. Allt har ett slut. Jag märker det på de mörka kvällarna. På det faktum att jag måste tända de små lamporna i fönstren redan fram emot åttatiden. Det välkomnande ljuset utanför entrén måste också tändas, för tänk om ingen hittar hit i mörkret?

Det spelar ingen roll hur jag kämpar med att behålla känslan. Inget varar för evigt. Jag förstår det när jag drar upp min rullgardin på morgnarna. Vid klockan sex har ännu inte mörkret vikit undan för ljuset. Det ligger fortfarande kvar och naggar den lilla strimma ljus som letat sig fram i kanterna.

Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker övertyga mig själv. Underbart är kort. Även om jag vägrar ta på mig tjocka tröjan och den fodrade jackan, så kan jag inte hålla värmen kvar. För jag cyklar huttrande till jobbet på morgonen med frostbitna händer.

Jo. Det är höst nu. Helt opåverkade är årstiderna av mina önskningar. I år igen.