Jag planerade ett ”jomensåhärskalldetnogblibra”. Kände mig
relativt förberedd. Sådär som man har privilegiet att göra när man arbetat ett
antal år med något visst. Så jag planerade jag.
Jag borde ha vetat bättre. Så där som man borde veta bättre just när
man har gjort det här förut. Men likväl trodde jag att det skulle funka. Och nu
sitter jag här.
Planeringarna väntar på att uppdateras, revideras och omskrivas.
Stuvas om och förenklas. Eller kläs i andra ord. Det är bara att inse att mitt
arbete är en evighetscykel. Med planeringar. Som borde fungera. Och som
faktiskt gör det. För vissa.
För alla de andra görs de om. För att alla skall kunna förstå. Och
nås. Och så vidare. Så min tysta fundering är: behövs det planeringar? Alls?
När det ändå inte är någon som bryr sig? När det ändå skall göras om? Hela
tiden?
Jag planerar att sluta planera. Snart. Skall bara planera in när
det passar. Att sluta planera.
Hahaha, så jag kommer i håg det där från min tid som lärare... Och från min tid om utbildningsplanerare med ansvar för mångfald som jag slutade på förra året... Ofta handlade det om att jag låg långt före i just den utveckling som handlade om jämställdhet, mänskliga rättigheter, intersektionalitet, mångkultur och normkritik och de andra förstod inte (eller ville inte förstå) och då var det jag som fick ändra mig. Tröstlöst!
SvaraRaderaHahahaha, känner igen mig här! Kram
SvaraRaderaTja dom flesta av mina planerade planer brukar gå i stöpet så jag planerar väldigt sällan något alls längre!
SvaraRaderaHa en toppendag!
Kram