Ni vet värmen? Ljuset? Det där allomfattande härliga skenet. Där.
Där vill alla stå. Synas. Och bli lyssnade på. Oavsett vilket parti de kommer
ifrån. Ty, som talesperson eller partiordförande är det i det omslutande, varma
ljuset man vill synas.
Inget vill synas i ett vertikalt ösregn. Stå och huttra i kylan
och pressa fram orden. Bekymrat dra upp axlarna och verka otillgänglig för att
man slåss med en bitande kyla. Nej, den väderleken passar en ledare EFTER att
den blivit vald och installerad. För då kan den, med minnet av värmen, stå
rakryggad och trygg i den värsta storm.
Så visst dyrkar våra ledare solen. Det kommer med jobbet, som man
på olika sätt blivit vald, framröstad till. Det är alltid lättare att sola sig
i en positiv publik, en åhörarskara som inte ifrågasätter än att rida ut en
storm av protester.
Sedan finns det de ledare som liksom tror att vädret alltid är
fint. Att solen alltid lyser på små röda stugor med vita knutar och att de som
lyssnar aldrig någonsin ifrågasätter något. För hur skulle det se ut? Om folk
frågade saker, tänkte själv? DET går ju inte – för i den världen är man inte
beredd att rakryggat stå för vem och vad man är. Så fruktansvärt oförskämt
ynkligt.
Skämmes!
Jag har ju så smått provat på det där att våga stå ute bland okända och marknadsföra min åsikt. Det är ganska skrämmande! Du är stark och modig! I och med att jag nu står på torg och diskuterar politik känner jag att jag får tankar jag måste få ut, så nu har jag skrivit ett inlägg om manligt/kvinnligt OCH ett om SD. Det om SD inspirerade du till, men jag ville inte länka till dig ifall någon börjar näthata mot mig, jag ville inte de skulle hitta vidare till dig, jag hoppas det var OK.
SvaraRadera