Att dröja kvar i Paris

Jo. Men så är det. Att man i tankarna dröjer kvar hos Paris. Man vill spara på, hålla kvar, doften av henne. Känslan av att vara i hennes närhet. För att man färgas av hennes sätt att vara. Man blir lika värdig. Och man sträcker på sig i hennes närhet.

Promenerade längs med flotta Champs-Élysée. Men Paris ryckte med mig vidare. Viskade något i öronen om att det mest var turister där. Sådana som inte riktigt hörde hemma där. På Place de la Concordre trängdes jag med folkmobben som ropade efter blodsvite medan de skramlande vagnarna förde fram dagens dödsdömda till giljotinen. Den vackra stenobelisken syntes bara som en skugga bakom dåtidens giljotin där uppe på sin upphöjda plats. Jag hörde skränen, ropen. Hörde klingan slå ner. Då och nu blandades, alltmedan Paris skyndade vidare.

Triumfbågen. I dagsljus och vackert upplyst på kvällen. Operahuset, med fantomen som irrade omkring i pelargångarna på andra våningen. Hans vemodiga, ensamma stämma ekade mot den röda kvällshimlen. Paris rös lite och håren på mina armar reste sig en aning.

Pigalle. Med Moulin Rouge. Fraset från flickornas kjolar blandades med deras fnitter. Puder och talkdoften slog emot mig när jag försökte fånga allt på bild genom min kameralins. Paris ville skynda vidare – men dröjde sig kvar lite. Hennes tjusiga väsen böjde lite lätt på huvudet, som i en respektfull hälsning. En hälsning till alla de mindre lyckosamma systrarna som dröjde kvar i dessa kvarter. Ty Paris gjorde inget väsen av att vara lite förmer. Hon visste att inte alla var lika lyckosamma.

La rive gauche. Den vänstra stranden. Men alla bouquinisterna längs med Seine. Här stannade vi gärna till. Tittade på de varor de bjöd ut. Botaniserade bland gamla planscher, affischer. Lyssnade på de baskerprydda männens samtal med varandra. Solen bröt igenom molnen och värmde deras något frusna fingrar i torgvantarna. Paris slängde en slängkyss till dem alla. Strök deras kinder. Lätt. Ömt.

Notre Dame. I ett moln av blommande körsbärsträd. Vackert. Paris och jag stannade till. Vi lyssnade på folkmyllret och romernas musik framför kyrkan. Såg vackra Esmeralda dansa och var det inte Quasimodo som skymtade där? Uppe i ett av tornen? Jag var inte säker – för i Paris sällskap visste man inte riktigt. Alls. Om då var nu. Eller nu var då.

Och så. Till sist. Eiffeltornet. Paris följde inte med upp. Hon tyckte det var lite högt. Och hon föredrog sin stad från marknivå. Men jag älskade den även uppifrån. För här kunde jag se henne i hela sin härlighet. Gyttret av alla gator. Ståtliga hus. Pompösa monument. Här blandades verkligen högt och lågt. Men inte ens vetskapen om de många uteliggarna bedrövade mig just då. För jag hörde bara Sparvens röst: "Non, rien de rien, je ne regrette rien.." Med Edith Piaff sjungandes vinkade jag så farväl till Paris. Eller. Inte farväl; au revoir – på återseende.

Ha en fin kväll!!