Att finnas i nuet, dået och framtiden

Var tar jag slut? När slutar jag att existera? Det vet jag inte. Men jag kan nog berätta för dig när du tar slut. När du slutar existera: Aldrig. Inte så länge jag andas och lever.

Ty, du tar inte slut bara för att du inte sitter bredvid mig. För att jag inte sitter bredvid dig. Din värme finns kvar på sätet här intill. Dina andetag lever i rummet du lämnat. Dina ord ringer i mina öron. Ditt sätt att ordlöst prata med mig dröjer sig för evigt kvar i luftens alla energivirvlar. Du har inte slutat existera.

Tro mig. Jag känner dig fortfarande. Kan minnas klangen i din röst. Ditt smittande skratt. Alla dina frågor. Din brådska. I detta nu kan jag höra dig ropa på mig. Fast jag sitter här. Utan dig. Dået har inga begränsningar vet du. Det lyder inte under samma regler som vi, känner inte samma ologiska logik som vi – det smälter lätt samman med nuet, med framtiden.

Oroa dig inte. Du slutar inte existera. Så länge jag lever och andas. För jag tänker fortsätta förmedla bilden av dig. Långt in i framtiden. Jag skall se på världen genom dina ögon. Lyssna till ditt skratt alla de gånger mitt eget inte räcker till. Jag skall tala med dig. I drömmarna kommer jag att berätta för dig. Om livet i framtiden. Om hur jag vakar över de dina.

Och du kommer att förstå att du aldrig kommer sluta existera. Inte så länge jag andas och lever.

Ha en fin fredagsnatt!!