Att lyssna på dina ord

Du, dina ord strömmar mot mig från estraden. Din röst ackompanjerar dina betoningar, djupet i den får mig att inse allvaret i det du säger. Du pratar om din hemstad. Om människor som bor där. Om dina drömmar. Om begränsningar du upplever. Och om din kärlek till alla dofterna i det som är hemma.

Du pratar om känslan av instängdhet, inskränkthet. Om att vara tvungen att följa en viss norm. Ha samma sorts klänning som alla andra tjejer. Om att gå på de 'rätta' festerna. Om att supa sig full och inte sticka ut. Med en tillbakahållen ilska berättar du om det faktum att andra vet mer om en själv än man själv gör. Att man liksom är dömd på förhand. För något som någon tror att man gjort. Eller inte gjort.

Din monolog vibrerar av liv. Av uppror. Av kärlek. Värdighet. För du vill vara du. Du tänker inte be om ursäkt för den du är. Du tänker inte inrätta dig i någon påtvingad norm bara för att din kärlek till din stad kräver det. Du tänker inte sälja den du är för en påhittad värdighet. Du har din sanna värdighet.

Jag hör dig. Du – jag lovar dig. Jag hör vartenda ord, varje stavelse. Och att du är uppriktig. Det gör mig lite vemodig. Att saker och ting inte ändras. För dina ord känner jag igen som mina egna. För för tjugo år sedan föll de nästan ordagrant från mina läppar. Din frustration var min.

Men. Vet du vad? Det kommer en tid när det kommer att finnas utrymme att vara du även här. Man behöver inte flytta. Fly. För andra saker blir viktiga. Andra saker än vem som är på vilka fester. Vem som hånglat med vem. Och vem som har just DE rätta kläderna. De som anger normen i ditt nu, kommer förmodligen inte göra det senare. Trots att de kanske kommer att fortsätta leva i den villfarelsen.

De som är ”it” idag har kanske sin storhets tid just nu. Och sedan är den över. Resten av de 60 åren vi lever. Det kommer att bli DIN tid. Vissa av dem kommer att möta din blick. Omvärdera vem du är och var. Andra kommer kanske stagnera. Stelna. Men det är deras förlust. Du kommer att lite milt se på dem och helt plötsligt känna att du inte bryr dig ett dugg om vad de anser, tycker eller tänker.

Förlåt. Det är dina ord jag skall lyssna till. Din berättelse som skall berättas. Jag ber om ursäkt. Menade inte att förringa dem. På något sätt alls. Ville bara skänka det hårda i din röst lite tröst. Om du har ork att lyssna. Så. Nu lyssnar jag helt och fullt på dig igen. På dina ord som strömmar mot mig från estraden. Din röst som ackompanjerar dina betoningar.

Ha en fin natt alla!