Att dyrka solen

Ni vet värmen? Ljuset? Det där allomfattande härliga skenet. Där. Där vill alla stå. Synas. Och bli lyssnade på. Oavsett vilket parti de kommer ifrån. Ty, som talesperson eller partiordförande är det i det omslutande, varma ljuset man vill synas.

Inget vill synas i ett vertikalt ösregn. Stå och huttra i kylan och pressa fram orden. Bekymrat dra upp axlarna och verka otillgänglig för att man slåss med en bitande kyla. Nej, den väderleken passar en ledare EFTER att den blivit vald och installerad. För då kan den, med minnet av värmen, stå rakryggad och trygg i den värsta storm.

Så visst dyrkar våra ledare solen. Det kommer med jobbet, som man på olika sätt blivit vald, framröstad till. Det är alltid lättare att sola sig i en positiv publik, en åhörarskara som inte ifrågasätter än att rida ut en storm av protester.

Sedan finns det de ledare som liksom tror att vädret alltid är fint. Att solen alltid lyser på små röda stugor med vita knutar och att de som lyssnar aldrig någonsin ifrågasätter något. För hur skulle det se ut? Om folk frågade saker, tänkte själv? DET går ju inte – för i den världen är man inte beredd att rakryggat stå för vem och vad man är. Så fruktansvärt oförskämt ynkligt.

Skämmes!