Att tända ett ljus

Jag skall tända ett ljus. Så att du kan se lågan från där du är. För visst är det så att du tittar på mig? Ser till mig? Vissa dagar känner jag det starkare än andra nämligen. Hör din stämma bland rasslet i de torra höstlöven, kommer ihåg ljudet av ditt skratt, bakom måsarnas skrik.

Jag skall tända ett ljus. Så att du kan hitta hit till oss. Så att du kan se mina pojkars ansikte. Har du sett vad stora de blivit? Visst är det så att en del av dig syns i dem, precis som det syns i mig? Vet du, morfar, vi pratar om dig. Jag berättar om ömma klappar på kinden, om lyckliga leenden och om sättet du satte på dig din svarta hatt om söndagarna när vi promenerade till kyrkan.

Jag skall tända ett ljus. Så att du finner oss långt här borta i norr. Trots att du aldrig varit här i ett Då. För det är här vi är, och har alltid varit. Jag vill att du säkert hittar hit för pojkarna saknar sin farfar. Och vet du – i ljusets sken är det inte svårt att förstå varandra. Där behövs inga ord. Bara minnen av en stolt blick, en snabb kram och milda ögon.

Jag skall tända ett ljus. För alla de ljus som slocknat. Och vända mitt ansikte upp, mot stjärnorna. Som är de eviga ljusen, då våra här brunnit ut. Så när jag ser en stjärna, ser jag dig. Och dig. Och dig. Och dig. Och dig. Och dig.