Att såra någon

Ett stort ord det här: att såra någon. Det är en obehaglig känsla. Ger oro i hjärtat och i själen. Får en att vrida sig under en inbillad, men ack så verklig värk. Att veta om att man sårat någon. Att jag sårat någon.

Tre gånger i livet har jag gjort det. Omedvetet sårat någon in i märgen. Helt utan att jag faktiskt menat det eller ens önskat det. Helt utan att jag överhuvudtaget umgåtts med tanken. Så har jag gjort någon illa.

Första gången var jag tonåring. Jag gjorde illa en kille. Sårade honom. Kanske har han glömt det, eller kanske har han burit med sig det? Jag har i alla fall burit med mig det. Jag visste inte att han faktiskt tyckte om mig så mycket som han gjorde och därför betedde jag mig som om jag inte tyckte om honom. Dumt och fånigt. Och inte förrän det var försent förstod jag att jag sårat honom. Mycket. Jag fick tillfälle att be om ursäkt nu i vuxen ålder, men han avslöjade inte heller då om det spelade någon roll.

Andra gången var mot en omtyckt kollega. Hon och jag trivdes jättebra ihop, när jag upptäckte att hon började undvika mig. Jag frågade, inför de andra kollegorna, om jag gjort något som gjort henne ledsen och jag bad om ursäkt. Utan att veta, just för att hennes välbefinnande var så viktig för mig. Hon sa att jag sårat henne djupt, men ville inte säga vad jag sagt. Och hon sa också att hon aldrig kunde förlåta. Och jag visste inte vad. Eller varför. Eller hur.

Och idag har jag förstått att jag gjort det en tredje gång. Sårat någon in i märgen. Helt utan att mena det. Jag trodde att jag gjorde rätt. Men det visade sig att mitt agerande uppfattats som svekfullt och som egoistiskt. I min naiva enfald trodde jag att förtroendeuppdrag handlade om förtroende. Och jag var glatt överraskad av nomineringen. Inte för att jag ”riktat in” mig på en position, utan tvärtom, just för att den var så oväntad. Men jag skulle ha backat. För min glada, överraskade glädje, sårade någon annan. Som jag tycker om.

Så för tredje gången bad jag om ursäkt. Utan att riktig förstå vad jag gjort fel. Men för mig är det underordnat. Det räcker att jag vet att någon jag respekterar och tycker om, uppfattar det som om jag svikit dem. Då är det det som är sanningen. Deras upplevelse är det som är av vikt. Min känsla är inte viktig. Och för tredje gången i mitt liv fick jag förstå att det inte spelade någon roll vad jag sade.

Det gör ont. Det snor runt mitt medvetande som en giftig orm. Förgiftar alla positiva tankar och känslor. För jag avskyr att ha sårat någon när jag handlat i god tro. Andra gånger när man har varit besviken, arg, irriterad på mig, har jag varit varse om situationen och varit beredd på konflikten. Här var jag aningslös, blottande mitt hjärta och hals. Men uppenbarligen är jag en svekfull person. Jag tänkte att ni ville veta det.