Att recensera "Inlåsta" av Emma Donaghue

I Bloggdala har det nu börjat närma sig jul – precis som ute i det verkliga livet. Kanske är det därför några kommer att saknas vid bytorget, när nästa bok skall recenseras? Kanske beror det på bokens genre? I mitt lilla stenhus kräver inte julen särskilt mycket förberedelser och därför drar jag igen dörren och drar min härliga tjocka mössa över huvudet, och vänder kosan mot torget. I Bloggdala är det vinter med snö och stjärnorna tittar knistrande ner på oss.

Denna gång har vi läst ”Inlåsta” av Donoghue. Eller, skall vi säga att de andra har läst? För jag har redan läst denna bok. När den kom ut på svenska, 2010. Och jag kunde inte riktigt förmå mig att läsa om den. Så det jag recenserar är minnet av boken. Och därför ber jag på förhand om ursäkt.

Jag läste boken i efterdyningarna av det fruktansvärda Fritzl-fallet. Ett fall som äcklade mig in i märgen, och helt plötsligt fann jag mig slukande litteratur som handlade om liknande fall, Kampusch bland annat. Jag läste bävande dessa böcker och insåg till sist att det faktiskt inte var bra för mig. För jag blev orolig av dem. Upprörd och livrädd. Så den sista boken i denna genre som jag läste blev ”Inlåsta”.

Emma Donoghue hade skrivit en roman. Och hon provar i boken ett annorlunda grepp – hon skriver ur en liten pojkes synvinkel. Jack är fem år och inlåst i ett ljudisolerat, fristående rum tillsammans med sin mamma. Han är född i detta fönsterlösa rum och det är hela hans värld. Han älskar Mamma, men tycker att Svarte Mannen kan vara lite läskig. Svarte Mannen kommer med mat till dem och annat de behöver, men han är inte snäll mot Mamma.

Mamma är kärleksfull och påhittig. Hon och Jack har många rutiner som gör att dagarna går. Men Mamma känner till världen utanför och hon vill ut. Hon gör upp en plan, där Jack spelar en viktig roll, trots att Jack faktiskt inte egentligen förstår varför hon så gärna vill ut – till vaddå?

Andra delen av boken handlar om just världen utanför. Om hur jobbig och otäck och ologisk den världen ter sig för någon som inte varit en del av den innan. Och jag vet inte riktigt vad jag skall tycka om den. För då jag läste den läste jag mycket liknande. Och jag letade nog efter något i dessa böcker – något om hur man egentligen orkar ta sig igenom något sådant. I denna bok hittade jag inte det. Men å andra sidan är denna berättelse fiktiv.

Donoghues berättarstil är enkel och okomplicerad. Det gör att boken är tillgänglig för läsaren. Men jag stör mig på berättarperspektivet. De femåringar jag känner talar inte så. Å andra sidan är de inte inlåsta. Men det stör mig. Och jag funderar över VAD det är som gör att Donoghue skriver en sådan här bok? En bok så olik annat hon skrivit?

Nja. Som skrivet. Detta är bara en recension av mina minnen. Och jag kunde inte förmå mig att friska upp mitt minne bättre. För jag blev lite besviken på att man inte till ännu högre grad utforskade just begreppet ”inlåsta” i boken. Kan man skapa sina egna murar, fängelsen? Kan man vara fånge fast man är fri? Det var kanske DET jag letade efter i denna bok. Utan att tydligt hitta.