Klockan fyra en torsdags eftermiddag bestämde hon sig för att sluta
tala. Det slog henne helt plötsligt där hon stod i snabbköpskön med varukorgen
hängandes på armen. Framför henne i kön stod en överviktig kvinna med spruckna
hälar i neongula foppatofflorna. Hon äcklades, som alltid, av andras fötter
och skyndade sig därför att höja blicken. En stor virvel i håret där bak. Såg
ut som om kvinnan gjort något halvfärdigt; kammat sig till hälften, sminkat
ansiktet men glömt göra rent öronen ungefär. Så…..ledsamt. Så otroligt ledsamt.
Just därför kändes henne plötsligt beslut ännu bättre. Vad fanns liksom
att säga till tröst till mänskligheten? Vad fanns mera för förklarat och stort
att säga som inte varit sagt innan? Vad mera fanns att säga som inte lyssnades
till, som misstolkades eller som helt enkelt förlöjligades? Inget. Det fanns
helt enkelt inget mera kvar att säga.
Hon lade upp sina varor på bandet. Mjölk, surdegsbröd, vanlijyogurt och
solrosfrön. Rostade och med skalen på. Hon log mot kassörskan och skakade på
huvudet när hon fick frågan om hon ville ha kvittot. Hon skyndade sig att packa
ner varorna i påsen och gick ut genom dörrarna. Strax utanför stannade hon upp,
plötsligt medveten om beslutet hon just tagit. Och den underbara försommar
eftermiddagen fick ett extra skimmer. Lätt om hjärtat svängde hon av till
vänster, runt köpcentrat, och gick med bestämda steg hemåt. Lycklig och
uppfylld av världen.
Att ändra folks åsikter är ett maraton, inte en sprint om jag får vara så klyschig. Ibland tror jag man måste stanna och stretcha och dricka juice innan man springer vidare.
SvaraRaderaNeeeeeej, inte tystna! Aldrig tystna! Även om det ibland redan från början går att inse att just den här striden är ingen mening att ta, så finns det andra som är för viktiga för att inte ta! Men att vila rösten ett tag emellanåt, det är nog bara bra!
SvaraRadera