Det är varmt. I fullmäktigesalen jag sitter i. Luften står stilla i denna vördnadsfulla lokal. De vackra träpanelerna som täcker väggarna i ljust trä, vibrerar i värmen. Arkitektens omsorg om detaljerna syns överallt; i mässingslamporna som på väggen ser ut som vackra fackelhållare, i de vackra texilarbetena som hänger bakom presidiets ryggar och i de massiva skinnklädda stolarna ledamöterna sitter i.
Men det är varmt. För med vördnad följer ålder, följer ingen ventilation. De enorma glasfönstren som utgör den ena långväggen, har generöst öst in solsken och värme under hela dagen och det finns endast ett litet smalt, öppningsbart fönster. Ett. I en lokal för 150 personer.
Vi smälter bort. Eller kanske är det mest jag? Jag vet inte. För jag orkar inte riktigt se mig omkring, orkar inte engagera mig i de andra ledamöterna. Jag koncentrerar mig på att lyssna. På dem som talar. Och vi talar om högre utbildning, om gratis bussresor och om översiktsplanen. De små detaljerna och stora planerna. Som skall tas i en tryckande värme.
Jag smälter bort. Mitt engagemang gör det inte.
Men det är varmt. För med vördnad följer ålder, följer ingen ventilation. De enorma glasfönstren som utgör den ena långväggen, har generöst öst in solsken och värme under hela dagen och det finns endast ett litet smalt, öppningsbart fönster. Ett. I en lokal för 150 personer.
Vi smälter bort. Eller kanske är det mest jag? Jag vet inte. För jag orkar inte riktigt se mig omkring, orkar inte engagera mig i de andra ledamöterna. Jag koncentrerar mig på att lyssna. På dem som talar. Och vi talar om högre utbildning, om gratis bussresor och om översiktsplanen. De små detaljerna och stora planerna. Som skall tas i en tryckande värme.
Jag smälter bort. Mitt engagemang gör det inte.
Gahh, jag riktigt känner hur syrefattigt det blir nästan direkt. Verkligen inte optimala förhållanden! Tur att du brinner för det!
SvaraRadera