Att pausa

Saknar ord. Ord som uttalas med en melodi, ord som får tankar att sväva. Det är tomt. Tyst och tigande. Inte för att det inte finns något att säga. Utan för att tillvägagångssättet saknas. Och kan man inte formulera sig i en vacker, svepande rörelse, är det bäst man tiger still. Så att inget missförstås.

Skulle vilja skriva om vikten av val. Både de personliga och de politiska. Om alla varför, när och hur. Skulle vilja taktfast berätta om ansvar, solidaritet och skyldigheter. Både mot världen, alltet och självet.

Skulle vilja ropa ut att vi alla duger som vi är och att det även gäller för undertecknad. Men orden finns inte där, formuleringarna saknas. Någonstans är det ett obestridbart faktum, men ingenstans återfinns det i språkmelodin. Intonationen ekar tom.

Skulle vilja skriva om sökandet efter det förklarade ljuset. Den sanning och mening vi alla söker. Den sanning och mening som så många unga söker i syntetiska droger. Spice hit och spice dit. Alla som vet och inget som finns att göra. Alla som väljer att titta bort. Allt medan vi tappar bort glädjen hos dem som borde glädjas.

Men jag hittar inte orden, inte melodin. Så jag pausar.