Att lyssna till 10år

Människan är underlig. Eller är det kanske kosmos virvlar som ideligen gör henne irrationell? 10år visste inte riktigt. Hur mycket hon än försökte se ett mönster, en viljeriktning, så försvann gåtans lösning upp bland stjärnorna. Så 10år fortsatte sin kamp. Utan att veta vart den skulle föra henne.

Det var svårt att passa in. Att vara lagom. 10år visste att de andra tyckte att hon var konstig. Men varken de eller hon kunde i ord uttrycka vad som var fel, vad som var det som orsakade det. 10år var noga med att vara ren. Så att hon inte luktade. Rena naglar och öron. Hon borstade tänderna noggrant. Ändå fick hon oftast sitta ensam, om det inte var så att läraren faktiskt fördelade platser utan att ta någon hänsyn till andra elevers önskemål.

Hon bjöd på kalas. Hade färgade serpentiner och godispåsar. Tårta. Men det var bara första gången de kom. Andra gånger var det bara ett par stycken. Kanske berodde det på att hon fyllde år mitt i sommaren? Att de var bortresta? Hon pratade för mycket, räckte upp handen för ofta. Därför satte hon sig på sina händer i bänken och minst en gång i veckan bestämde hon sig för att nu – nu skulle hon vara den som hördes minst i klassen. Och så skulle de andra förvånat undra vad som hänt. De skulle beundra hennes omvandling och bli hennes vänner. Kanske byta doftsuddgummin på rasten?

10år bet ilsket ihop kring sina tårar. Och blev arg istället. Och när hon såg de andras oförställda undran och rädsla, knöt sig hennes inre ihop till ett förakt. Ett hat som ibland blixtrade ut ur hennes ögon. När 10år blev tonåring hade hon slutat fundera över hur hon skulle passa in – prata, inte prata, fnissa lite fånigt, skatta högt – det var sedan länge undangömt och nedtryckt i hennes inre. Nu var hon arg. Ty hon visste att man var det man var som andra bestämt man var. Men hon önskade att hon någon gång hade kunnat vara den som bestämde. För hur blev man den? Den som satte reglerna? Och när gick den ur, stämpeln man fått?

Aldrig.