Att möta London

Bild lånad från nätet - egna bilder kommer i ett annat inlägg.

Som en stadig herre med oklanderlig tweedkostym, helt oberörd av moderna nycker sitter han distingerad och röker sin pipa. I solsken och regn betraktar han oberörd sina medborgare. Under brättet på sin hatt kan man se att han ler lite åt den enorma brådskan de verkar göra sig och med en faderlig, trygg hand strör han lite vardagsglädje över dem.

Vem blir inte glad åt revan i regnmolnen han åstadkommer? Vem blir inte varm i hjärtat av ett hjärtligt menat ”thank you luv”? Han stör ut små gränder med buktade fönsterglas, prunkande blomsterlådor och vackert utsmyckade gatlyktor. Vackra broar och hisnande byggnader. Historia här och historia där. Han kryddar med världens alla språk och vackra, vackra trädgårdar mitt inne i sta’n. Hans gester är inte stora och yviga. Inte koketta och lockande. De är trygga och hemtama. Fyllda med värme.

Han släpper gratis in besökare på många av sina vackra muséer. Han glömmer inte bort sina hjältar. Han tycker om gäster, gläds av att se hans gator fyllas av betagna leenden och trots att han håller sig i bakgrunden, talar han genom alla sina artiga medarbetare. Polisen på gatan, biljettkontrollanten på tunnelbanan, medpassageraren på tåget, kassörskan i butiken och personalen på hans hotell är behjälpliga på alla sätt och vis. Deras gester är inte stora och yviga. Inte koketta och lockande. De är trygga och hemtama. Fyllda med värme.

London är Dickens stad. Churchills och Nelsons. Det är JK Rowlings och prinsessan Dianas stad. Det är queen Elizabeths och Cromwells, Shakespeares och Margret Thatchers. Det är Pudding Lane, Marble Arch, Trafalgar Square, Big Ben, Whitechapell, Peter Pan, Piccadilly Circus och Hamley’s. Det är Jack the Ripper och Speaker’s Corner. Det är här och nu. Det är där och då. Det är underbart.